Som alltid när jag läser Sara Stridsberg slås jag av hur farligt nära gränsen hon ligger för det som skulle kunna bli överromantiserat, sentimentalt och behängt med utnött mytologi. Den förra romanen skildrade Valerie Solanas, den desperata och mycket mytologiserade kvinna som försökte mörda Andy Warhol och skrev det könspolitiska SCUM-manifestet. Den nya boken tar sig an en annan kvinnlig myt, barnkvinnan Lolita.
Och trots farhågorna: som läsare blir man genast alldeles lugn. För Sara Stridsberg har ju fullständig kontroll över det hon gör. Hon är en så begåvad författare att hon kan tillämpa en stil som i en mindre lyckad författares händer bara skulle bli pubertal och parfymerad. För det där med skönheten tillhör ju som bekant det svåraste. Svårast för läsaren att ta till sig, och svårast för författaren att skriva.
Men man kan vara innerligt tacksam för att hon framhärdar med att skriva vackert. Det är språkets skönhet i mötet med de ofta smärtsamma berättelserna som är hennes främsta styrka. Även det fulaste och sjaskigaste är beskrivet med den skiraste prosa, ett slags flytande drömscenario som bara pågår och pågår, precis som romanens huvudperson åker sina ändlösa nattliga bilresor tillsammans med sin far. Stridsbergs prosa framstår som så obesvärad, så självklart lätt när man läser den; ändå anar man att det ligger oändligt mycket arbete bakom.
”Darling River” är på många sätt en fulländning av det arbete som Stridsberg påbörjat i de två tidigare romanerna, ”Happy Sally” och den med Nordiska rådets litteraturpris belönade ”Drömfakulteten”. Liksom de tidigare har den en redan befintlig gestalt i centrum; i detta fall handlar det om Dolores Haze, mer känd som Lolita i Vladimir Nabokovs på sin tid skandalomsusade roman om en medelålders man med pedofila böjelser och hans besatthet av den tolvåriga Lolita.
Stridsberg närmar sig Dolores Haze från olika vinklar; det är flickan som företar långa nattliga resor med sin pappa, det är den unga kvinnan som dör en plågsam död i barnsäng. Det är en mamma på drift som lär sig flyga, och en olycklig aphona som utsätts för allt mer sadistiska experiment av en ivrig vetenskapsman som försöker få henne att lära sig teckna.
Att ha läst Nabokovs roman är absolut inte nödvändigt för att uppskatta ”Darling River”, men där finns naturligtvis många referenser, inte minst i det rika bildspråket. En av Nabokovs kändaste bilder, där Lolitas kön beskrivs som en brun ros, återkommer i många former hos Stridsberg, rosorna är nästan påträngande i sin skönhet och doftrikedom.
Vilken skepnad Dolores än visar sig i (jo, för på något sätt är också den lilla apan i sin bur en variant av Dolores) är hon utsatt och ofullgången. Barnet som måste vara kvinna istället för barn, modern som dör i den blodiga barnsängen och inte får fullfölja sitt modersuppdrag.
Ändå är Dolores i sina olika gestalter inte något passivt offer. Ett av Stridsbergs genomgående drag är just det sätt på vilket hon beskriver sina kvinnliga huvudpersoner i deras mest ömkliga tillstånd, samtidigt som de i förnedringen ändå alltid på något sätt tillåts behålla sin värdighet.
Sara Stridsberg är en hundraprocentigt solidarisk författare, och det är på gott och ont. Det enda problem jag egentligen har med den här romanen, liksom med hennes tidigare, är att denna lojalitet mot huvudpersonen kan skapa en känsla av friktionsfri gestaltning.
I ”Drömfakulteten” motverkade Stridsberg själv den här problematiken genom att införa egna dialoger med Solanas i handlingen, dialoger där hon diskuterade sin egen fixering vid sin hjältinna. I ”Darling River” finns inget som problematiserar eller ifrågasätter Dolores nästan självlysande gestalt.
Med detta sagt, ”Darling River” är ändå allt annat än friktionsfri. Den är storslaget vacker och sjaskigt ömklig, vemodig som ett öppet sår och fullständigt egensinnig: allt på samma gång.
