”Det finns den udda synpunkten på allt i detta dubbla liv”, skriver Ekelöf i dikten ”Tag och skriv”. Det är lätt hänt att man kommer att tänka på den formuleringen när man läser Jesper Svenbro, både hans diktsamlingar och hans vetenskapliga arbeten.
Som antikforskare är han ibland en uppfinningsrik poet, som dras till filologiska detaljer eller marginaliserade litteraturhistoriska spår och med uppblossande snilleblixtar lyckas belysa dessa på ett nytt sätt. Sin poesi bemänger han med lärda referenser och han utformar den gärna som ett slags analytiskt utredande miniessäer på vers. Den udda synpunkten är Svenbros specialitet, den oväntade vinklingen hans paradnummer.
Länge framstod han i sin poesi som en sofistikerad humorist, en Charlie Chaplin eller Groucho Marx, som med stor brio exekverade sina briljanta intellektuella hyss och höll sin innerlighet på armlängds avstånd med distanserande matepoetiska textlaborationer.
Från och med ”Pastorn min far” (2001) har emellertid en ny ton brutit fram i hans diktning, en som är innerligare och mycket mera direkt. Svenbro har sin humor i behåll, men han har lämnat de ironiska spegellekarna bakom sig och blivit ogarderat rättfram. Dessutom har han blivit kristen.
När poeten blir gammal, blir han religiös. Som ung var Svenbro materialist och marxist. Nu är han mystiker och kristen. Det är en lång livsresa och en märklig tankeömsning, som man steg för steg kan följa i hans författarskap.
Jag minns att Svenbro i sin ungdoms Lund, under studentvänsterns epok i början av 70- talet, en gång blev anklagad för att vara en dålig marxist som ur denna idétraditions ”stora garderob” bara hade tagit på sig ”kalsongerna”. Och minns att Svenbro replikerade att detta var fullt tillräckligt för honom.
På liknande sätt kan nog vän av ordning nu reagera på hans sätt att ta till sig kristendomen. Han gör det nämligen inte alls på samma sätt som de flesta av oss andra.
I ”Himlen och andra upptäckter” (2005) stod det klart att han hade mer gemensamt med de kristna mystikerna än med kyrkan, och i den följande diktsamlingen ”Vingårdsmannen och hans söner” (2008) gjorde han en djupdykning i apokryferna till Nya testamentet, närmare bestämt Thomasevangeliet.
Som gnostiker, följaktligen som en ganska udda troende utanför de gängse kristliga ramarna, framstår han även i sin nya diktsamling ”Inget andetag är det andra likt”. Det är den plötsliga uppenbarelsen av det gudomliga, epifanins ögonblick, som han lovsjunger. Här finns få anknytningar till etablerad kristen lära, ingen from exeges, bara genomgripande upplevelser av strålande ljus och gudsnärvaro.
Den börjar med en dikt som gestaltar Svenbros upplevelse av en stroke, som han tack vare en rådig hustru och skickliga läkare klarar sig från ganska lindrigt. Hans talförmåga rehabiliteras, även hans förmåga att gå, det senare med hjälp av en sjukgymnast som hyllas i en av dikterna.
De som ytterst har avgörandet i sin hand är emellertid Gud och hans nära samarbetspartner den Helige Ande. Kommen till sjukhuset drömmer poeten att han på sin dator skriver ut ”Fader vår” på grekiska och att texten strålar intensivt på hans datorskärm, särskilt spiritus-tecknet, det som på svenska transkriberas med h, ”andningens konsonant”.
Ja, han lever och han andas. Han uppfattar sig som räddad i sista stund och uppfattar sin överlevnad som ett personligt undfånget mirakel. Gud har skonat honom. Och han är tacksam, beredd till lovsång.
”Man påstår att en stroke för den mänskliga organismen motsvarar/ ett maratonlopp avverkat på 15 minuter”, skriver Svenbro och redovisar i den inledande diktcykeln ”Tio dikter om botandets frist”. Han skriver om månader av bottenlös trötthet och om den mödosamma vägen tillbaka: all gångträning och övning av tal- och skrivförmågan. En av höjdpunkterna är när han efter sjukgymnastik i en badbassäng försiktigt lägger sig ner i vattnet och upptäcker att han fortfarande kan simma.
”Herrens bön blev din räddning!” Det är han övertygad om, liksom att Guds vägar är outgrundliga.
I diktsviten ”Frihandsövningar” tränar sig Svenbro tillbaka till poesin, men i den sista av dessa dikter överrumplar han sig själv med en förödande självkritik. Det blir alls ingen diktsamling av detta, anser han, utan något helt annat, nämligen ”en bönbok”. Men han känner sig mogen för detta genrebyte: ”Då får det helt enkelt bli en bönbok!”
Den tredje och sista avdelningen i boken har rubriken ”Friskintyg” och innehåller bara två dikter. I dem är det inte längre vad poeten självironiskt kallar ”Lovsångsdags”. Här är det snarare memento mori som är på tapeten, men med en humoristisk anstrykning mitt i jämmerdalen.
Den avslutande dikten, om en tupp och hans efterträdare, en lika galande tupp, är finurligt mångtydig. Vad handlar den egentligen om? Enligt Sokrates är tuppen en sinnebild för uppvaknandet till det eviga livet, då människan, understryker Jesper Svenbro, ”slutligen botas från detta liv”.
Men är det i den betydelsen dikten till sist landar? Nej, det verkar inte så. Det är något galet med tuppen. Här blir läsaren bortfintad av Svenbro, som så ofta förr om åren.
