En smärtans och svärtans mästare i den skandinaviska samtidslitteraturen. Så brukar han beskrivas, den norske författaren Stig Sæterbakken. Efter 25 år och 15 böcker (romaner, diktsamlingar, essäer) är han ett etablerat och respekterat, om än inte okontroversiellt, namn i sitt hemland. På svenska finns sedan tidigare böckerna ”Siamesisk”, ”Sauermugg Redux” och ”Osynliga händer”. Den sistnämnda kom ifjol och var en av de mest stilsäkra, mörka och djupt provocerande kriminalromaner jag någonsin läst.
Den nya romanen heter ”Lämna mig inte” och är av ett helt annat slag. Det är något så relativt ovanligt som en du-roman, därtill berättad baklänges. En parafras av storyn kommer inte i närheten av textens sprängkraft. Den handlar om olycklig ungdomskärlek, så olycklig som den bara kan vara om man heter Aksel, är runt 20 år gammal, och träffat Amalie, den enda rätta.
I romanens inledning har det oerhörda och otänkbara redan inträffat: Amalie har lämnat Aksel. Sakta men säkert rullas historien om en passion fullt jämförbar med den unge Werthers upp. Baklänges, som sagt. Länge framstår det som ganska banalt. Den tilltagande svartsjukan registreras. Aksels oförmåga att vila och vara trygg i förhållandet beskrivs ingående. Det ältas och övertolkas, allt enligt svartsjukans mest destruktiva semiotik.
Det är välskrivet och engagerande, men om man kan sin Sæterbakken vet man att djävulska vändningar och djupborrningar i det svartaste av det svarta väntar runt hörnet. Mycket riktigt. När berättelsen närmar sig puberteten börjar vi förstå Aksels beteende. När vi nått barndomen har vi fått de samlade konturerna av en uppväxt som kantats av svek, mobbing, utfrysning, hot, skam och grymhet.
Det låter kanske också lite banalt och lättköpt. Jag kan garantera att så inte är fallet. Sæterbakken faller inte i några vulgärfreudianska eller populärpsykologiska gropar. Författaren gräver djupare, långt djupare och resultatet är på samma gång skitigt och svidande vackert. Sällan har väl kompositionen fått bli bärare av en så grym ironi som här är fallet. Det är kompromisslöst och oändligt sorgligt.
