Den kenyanska författaren Ngugi wa Thiong’o debuterade som James Ngugi. Namnet James tog han vid sitt dop i tonåren i den presbyterianska kyrkan. Han återtog sitt ursprungliga namn i slutet av 1970-talet när hans författarskap blev militantare i sin marxistiskt postkoloniala tendens. Då började han också skriva på kikuyu.

Ngugi wa Thiong’o är en författare som brukar nämnas i förhandsspekulationerna om Nobelpriset. Frågan är dock om han någonsin varit en kandidat i Svenska Akademien, eller om hans namn stadfästs blott genom att traderas i pressen. Om det vet vi ännu ingenting.

För egen del anser jag inte att han håller samma osvikligt höga klass som Chinua Achebe, Ben Okri, Nuruddin Farah eller den tidigt bortgångna zimbabwiskan Yvonne Vera. Predikotonen stör i hans böcker, och Ngugis politiska övertygelse har blivit ett hinder för det existentiella sökande och kritiska prövande av idéer och hållningar som romanen och dramat är överlägsna forum för.

Men även när Ngugi wa Thiong’o är som mest övertygad och fastslående är han läsvärd. Hans tematik är väsentlig. I romanen ”En blomma av blod”, utgiven 1977, analyserar han utvecklingen i Kenya under självständighetens första årtionde. Han söker också återerövra landets förkoloniala arv, den historia som förnekats av kolonialismen.

Fyra personer står i centrum: en lärare, en barägare, en facklig aktivist och en barflicka. Deras öden flätas in i varandra i en cirkel av sexualitet, politik och okända familjeförbindelser. Det är tydligt att Ngugi wa Thiong’o valt att skapa representativa gestalter som speglar olika hållningar och brytpunkter i det sociala skeendet. När de fyra sedan anklagas för mord på tre ledande kapitalister, alla produkter av det ”nya” Kenya, vävs vardagen i den lilla staden Ilmorog samman med övergripande politiska tendenser i landet.

Ngugi wa Thiong’o skapar en oförglömlig gestalt, läraren Munira, på en gång pedagogisk och politisk visionär och luttrad av misstänksamheten och cynismen som möter honom. När han sedan tappar kontrollen över sina känslor för barflickan Wanja fördjupas porträttet av honom till en existentiellt laddad karaktärsstudie. I tecknandet av de traditionella riterna och det förkoloniala arvet skapar han också motbilder till den koloniala historieskrivning som präglat det kenyanska skolsystemet före frigörelsen.

Men i övrigt speglar både gestalter och skeenden alltför schematiskt Nūgī wa Thiong’os politiska idéer. Det blir också tragiskt när han anför Kina som förebild för Kenya.

”En blomma av blod” gavs ut på svenska 1981, men ges ut i reviderad översättning tillsammans med barndomsskildringen ”Drömmar i krigets skugga”. Där skriver han om tiden fram till mitten av 50-talet när han kom in på regionens främsta gymnasium.

Liksom de centrala romanerna tematiserar memoarboken det motståndet mot kolonialismen och kampen för utbildning. Han träffar tidigt en överenskommelse med sin mor, att alltid göra sitt bästa. Han får gå i skolan, samtidigt som han sliter på fälten för att hjälpa sin mor med försörjningen; hon är en av faderns fyra hustrur, men stöts ut av honom.

När Ngugi wa Thiong’o skriver direkt om sitt eget liv får hans teman större konkretion. Kampen för utbildning är hans egen kamp, inte en abstrakt princip. Mau mau-upproret skär direkt in i familjen, och den engelska kolonialismens markpolitik blir konkret genom övergreppen mot Ngugis egen familj.

Ngugi wa Thiong’o pendlar mellan den konkreta nivån och en principiell analys. Det som i romanerna hotar att fastna i det pseudokonkreta behåller därmed sin reella förankring, och kritiken blir än skarpare genom den friska iakttagelse som präglar de gripande och inkännande minnesbilderna. Att alltid göra sitt bästa blir den idé som löper genom Ngugis barndomsskildring.

Det vore dock fel att spela ut den skimrande memoarboken mot mindre lyckade tendenser i Ngugi wa Thiong’os romaner. Minnesbilderna kan inte ersätta den gestaltade erfarenheten, de kan däremot förtydliga den.