När man läser en bok om Algeriet tänker man gärna på Albert Camus, som med sådan hängivenhet dokumenterade den tidigare franska kolonins vedermödor och sår men även dess skönhet. I ”Pesten” låter han digerdöden sprida sig bland råttor och människor i den algeriska staden Oran.

När Salim Bachi öppnar ”Odysseus hund” med ett panorama över den påhittade ruinstaden Cirtha där alla ännu ”minns … den stora pesten som kom med de spanska fångarna eller tyfusepidemin vars företagsamma löss gav sig iväg för att fortsätta sitt krig på Europas vägar” kan det tolkas som en blinkning till den franske existentialisten. Och lössen är symboliskt nog på väg till Europa.

Algeriet har alltid befunnit sig i skottlinjen, i ett kulturellt såväl som ett geografiskt gränsland. Det är i detta gränsland, präglat av efterdyningarna av mordet på president Mohamed Boudiaf och det efterföljande inbördeskriget, som den unge manlige huvudpersonen och hans vänner rör sig.

Berättaren Hocine läser vid universitetet och arbetar – passande nog med tanke på berättelsens folkmyller – på ett hotell. Hans historia är historien om människor som förflyttar sig, driver, drömmer och försöker hitta en plats att kalla hemma, andligen såväl som fysiskt. Cirtha är till brädden fyllt av barn, militanta islamister, vackra flickor, revolutionärer och intellektuella.

Upplägget känns igen – förstås, med tanke på titeln – från James Joyces ”Ulysses”. Liksom den irländske föregångaren blandar Salim Bachi upp sin berättelse med mytologi: Odysseus och hans sjömän och sirener, minotauren och Ariadne dyker alla upp i sirliga opiumfantasier. Det verkar vara ett grepp som syftar till att ge den individuella människan den mytologiske hjältens (eller förlorarens) status. Skiljelinjerna mellan myt och verklighet suddas ut.

Bokens centrala teman kan sägas vara identitet och förlusten av den egna identiteten, risken och lockelsen i beblandning med andra kroppar, idéer och ideal. Hocine försöker komma underfund med vem han är och vem han skall stödja i kampen om Cirthas själ, men stundtals ger han upp och ägnar sig bara åt den egna njutningen, den flyktiga trygghet en kvinnofamn kan erbjuda. Det är ett beteende han delar med många av männen i boken. Somliga av kvinnorna i ”Odysseus hund” är starka, visst, men till slut identifieras de alltid med ett par öppna armar eller ett öppet sköte.

I sitt efterord beskriver Salim Bachi Cirtha som ”en mansslukerska som förtär Hocine”. Bachis kommenterar om att Hocine ”liksom Odysseus” är ”ständigt frestad av Sirenerna” skall nog inte tolkas som en referens till kvinnor i någon bokstavlig mening – sirenerna är snarare generalerna, kaptenerna, militärerna och deras förföriska retorik – men kvinnan är likväl ”den andra” och den ogreppbara i ”Odysseus hund”. Efter ett tag blir det faktiskt litet frustrerande.