Hon är mest känd för sina ungdomsböcker och har varit nominerad till Augustpriset för två av dem, men nu ger Sofia Nordin för andra gången ut även en roman för vuxna läsare. Den har titeln ”Gå sönder, gå hel” och är en djupt tragisk berättelse om ett både socialt och psykiskt sammanbrott. Det är en riktigt ruggig historia som utöver skildringen av en stegvis framväxande psykos med prekära vanföreställningar även inbegriper ett kriminellt motiv, nämligen kidnappning av ett spädbarn.
Romanen är strukturerad i två tidsskikt, bådadera var för sig kronologiskt återgivna, och komponerad så att episoder från dessa växelvis avlöser varandra. Det ena skiktet handlar om tiden före ett psykiskt sammanbrott och en kvinnas flykt från en utifrån sett välordnad och medelklassig villatillvaro med präktig make och två barn.
I det andra tidsskiktet kidnappar en kvinna ett spädbarn, som hon själv uppger vara sin tvillingsysters, och gömmer sig undan med detta först i en sommarstuga, senare som allt trasigare och alltmer förvirrad uteliggare med ett litet barn att ta hand om.
Tvillingmotivet liksom romanens uppbyggnad i ett före och ett efter som parallellt följer intill varandra genom hela framställningen gör att man som läsare lockas att spåra symboliska mönster, nästan som i en freudiansk fallstudie, men hur jag själv än har vridit och vänt på den saken, finner jag ingen vare sig mytisk eller symbolisk underström som formar och driver denna berättelse.
Därför förbryllas jag av romanens titel ”Gå sönder, gå hel”. Vad är det som helas i denna bok. Finns där något annat än sönderfall?
Kvarstår då att läsa skildringen som en realistiskt syftande skildring av successiv jagupplösning och katastrofalt framvällande psykos. Som sådan förefaller den emellertid falla sönder i två ganska separata delar, av vilka den ena är betydligt mera litterärt övertygande än den andra.
Den del som handlar om en kvinnas tillvaro före sammanbrottet och som gestaltar hennes energiska och successivt alltmer katastrofladdade strävan efter normalitet är bitvis fullkomligt lysande och genomgående intelligent gjord, medan däremot skildringen av den sinnesförvirrade uteliggaren framstår som egendomligt melodramatisk, trots att Sofia Nordin tar i ordentligt och brer på med extremt obehagliga inslag i sin beskrivning av det totala förfallet.
De båda berättelserna speglar inte varandra på ett sådant sätt att uppläggningen i två parallellt löpande tidsskikt framstår som befogad. Det enda denna tycks tjäna till är att så länge som möjligt hålla läsaren i osäkerhet om huruvida det är samma kvinna eller inte som för ordet.
Detta är inte tillräckligt för att motivera romanens komposition. Tyvärr får jag ibland en påträngande känsla av att det är episoder från två olika men besläktade romanskisser som har kuperats med varandra. Det är inte bra.
Vad Sofia Nordin däremot är värd beröm för är sin stilkonst och sin känsla för stämningsskapande detaljer. Hennes prosa är smidig, hennes iakttagelser är skarpa. På denna konstnärliga mikronivå är hon övertygande. Hon är en stark och medryckande berättare. Denna gång är det på makronivån, i berättelsens komposition, som det blir underligt och enligt min mening misslyckat.
