Journalisten Stieg Larsson avled förra året, men han lämnade efter sig manus till tre kriminalromaner. Den första av dessa kallas Män som hatar kvinnor. Det dröjer innan titeln får fäste i texten, men kanske hade det varit bättre om den aldrig fått så påtagligt fäste. Ty romanen rymmer två tydliga nivåer. Den är lysande på sin gestaltande, eller berättande, nivå. Den är mindre bra på sin kommenterande nivå. Den skönlitterära författaren kom i konflikt med den engagerade journalisten.
Inte så att det ideologiska innehållet är diskutabelt. Stieg Larsson var en framstående kännare av svensk och utländsk högerextremism, och sådant stoff är väl integrerat i romanens huvudhistoria. Men den ger också en kommentar om män som hatar kvinnor, om män som misshandlar, våldtar och mördar kvinnor. På den nivån är romanen mindre lyckad.

Stieg Larsson skriver om en journalist, Mikael Blomkvist, som får ett märkligt uppdrag. Den 82-årige industrimagnaten
Henrik Vanger lejer honom för att skriva sin familjs historia. Men det är en täckmantel. I själva verket vill Henrik Vanger att Blomkvist skall gå igenom en brottsutredning. Företagsledarens brors sondotter Harriet, som han älskade som det egna barn han själv aldrig fick, försvann en sommardag 1966. Mord, tror Henrik Vanger, som också är övertygad om att någon i familjen är skyldig.
Mikael Blomkvist kallas för Kalle Blomkvist, sedan han av en händelse bidrog till att lösa ett rån för många år sedan. Men han är en grävande journalist, inte privatspanare. Han tvekar. Fast uppdraget ligger bra i tiden. Blomkvist skall nämligen i fängelse för förtal, sedan han klantat till ett reportage om en företagsledare som visserligen var just så kriminell som Blomkvist påstod. Men han lyckades inte visa det på ett juridiskt och pressetiskt tillfredsställande sätt. Mikael Blomkvist behöver en time-out, som det lustigt nog heter på nusvenska, och antar erbjudandet. En del av arbetet kan han utföra på den öppna
anstalten.
Det är en linje i texten. Men det finns flera. En utgörs av det unga datageniet Lisbeth Salanders liv. Hon är en virtuos hacker, hon har fotografiskt minne och hon förstår intuitivt de mest komplicerade sammanhang av vad slag de vara må. Men hennes liv i övrigt är kaos. Hon är satt under förmyndare och hotas hela tiden av att tvångsinskrivas för psykiatrisk vård. Det hade räckt med den bakgrunden för att motivera hennes reaktioner, när hon skall samarbeta med Blomkvist. Men hon får också en utbyggd historia, som bland annat handlar om hennes nye förmyndares sexualsadistiska våldtäkter, om en man som hatar kvinnor. Romanens övergripande tema får ännu en fasett, men i det skiktet tappar Stieg Larssons prosa åtskilligt i spänst och smidighet.
Dessutom är den Lisbeth Salander som utkristalliseras i sitt samarbete med Blomkvist en fascinerande gestalt. Hon behöver inte problematiseras eller traumatiseras ytterligare.

Det viktigaste i boken är den gamla gåtan. Den 16-åriga Harriet försvann en sommardag, när en stor del av släkten var samlad på den ö som familjen ägde. Den dagen var alla tillfarter stängda, på grund av en tankbilsolycka på bron som binder ihop ön med fastlandet. Stieg Larsson låter sin hjälte kalla det hela för en slutna rummet-gåta, men det handlar mer om en variant av den klassiska deckarens slutna sällskap på en herrgård. En är skyldig, ingen vet vem.
Det är en suveränt berättad historia och en fingerfärdigt konstruerad gåta. Det solida genrehantverket för tankarna till de stora svenska deckarförfattarna, som Vic Suneson, Jan Ekström och H K Rönblom.
Jag får också intrycket att Stieg Larsson var road av att konstruera gåtan. Hans prosa får en helt annan flykt, när han låter Mikael Blomkvist fördjupa sig i det gamla materialet eller - till slut - upptäcka de avgörande sambanden. Historien som blottläggs är fruktansvärd, och den samhällskritiska tendensen får också sitt i det skiktet av texten. Flera i familjen Vanger var nazister. Utan att avslöja för mycket kan jag också
säga att de var män som hatade kvinnor.

Om Stieg Larsson nöjt sig med den historien skulle hans roman ha varit en av de bästa svenska deckarna på decennier. Men han var också en engagerad journalist med en högst angelägen agenda. När den slår igenom blir boken mer problematisk. Då får vi långa miljöbeskrivningar, men utan de metaforiska kvaliteter som de rymde hos en författare som Ed McBain. Vi får alltför detaljerade beskrivningar av gestalternas utseende, där några få detaljer hade räckt för att fördjupa personskildringen.
Vi får också alltför många kommentarer, som lägger förståelsen till rätta. Som för att trumfa in romanens idé beledsagas dess skilda delar dessutom av statistiska uppgifter från Eva Lundgrens bok ”Slagen dam”, som alla vet en sakligt solid källa.

Men den av kriminalromanens genremanual föreskrivna detaljrikedomen i beskrivningarna reduceras till det nödvändiga i historien om Harriets försvinnande. Det är talande. Det är som om lusten där tog över i skrivandet.
Trots mina invändningar är ”Män som hatar kvinnor” en ytterst läsvärd roman. Huvudhistorien är mästerligt hanterad, flera gestalter fruktbart mångskiktade, fast en alltför realistiskt sinnad läsare kan undra varför ett datasnille måste låna en bibel för att dechiffrera en bibelkod i stället för att gå till ”The Bible Gateway” på nätet. Även för romanens samhällskritiska syfte hade historien kring Harriets försvinnande räckt. Den kritik som formuleras i övrigt växer organiskt fram ur berättelsen.