Myra är en söt elvaårig flicka som har sommarlov. Hon skall snart åka iväg på läger och vara borta i tre veckor. I väntan på det hänger hon med de andra barnen på heldagsutflykter och badar. Sådan är den anspråkslösa upptakten till Sara Villius nya bok Sex. För den som läst någon av hennes tidigare två böcker, debutromanen ”Nej, det är en snöklump” (2002) eller kortprosasamlingen ”Battle” (2003), kommer den plötsliga och obehagliga vändningen inte som en överraskning.

På väg till badbussen träffar hon en dag en vuxen man. De börjar prata och hon följer med honom i hans bil. Han heter Carl Fredrik och kallas för CF. Telefonnummer utväxlas och när det blir dags att åka på läger sätter sig istället Myra och CF på ett flygplan på väg till södra Frankrike. De är borta en vecka och flickans mamma anar ingenting.

Sara Villius är en mästare på att bygga upp en krypande, suggestiv och djupt olycksbådande stäm­ning. Allt som händer berättas ur barnets perspektiv. Hennes utsatthet är plågsamt klar, men bara för läsaren. Vad händer då? Det är inte alldeles enkelt att veta. Förväntningarna är inställda på övergrepp. Men mest pratas det. De fikar, solar och strosar omkring. Vore inte situationen så overklig och uppenbart hotfull kunde det nästan vara en idyll.

Ibland lättar CF på sitt hjärta. Han har problem med kvinnor, säger han. Är notoriskt otrogen, kanske sexmissbrukare. Obehaget och misstankarna förstärks – utan att entydigt bekräftas.

Sedan tar berättelsen en ny vändning – som tyvärr annonseras ­redan på omslagets baksida. Är kanske hela berättelsen om Myra en fantasi, uppdiktad av en frust­rerad kvinna som sitter fast i ett olyckligt äktenskap? Kvinnan skriver om Myra, får vi veta. Fantasierna fungerar möjligen som någon form av terapi. Men det är tveksamt om de har någon läkande effekt.

Nya röster och roller bryter in. Liksom vi i ”Battle” fick långa ­dialogsekvenser från 80-talets ”heta linjen” tar oss Villius här med in i internets virtuella samtalsvärldar. Identiteter och masker utprövas i relation till ämnen som oftast kretsar kring sex. Även detta är skickligt avlyssnat, ömsom dråpligt ömsom äckligt eller förnedrande. Villius känner av minsta förändring i tonläget, lyssnar på pauserna och tomrummen. Och hon förväntar sig att läsaren gör detsamma.

Kontrastverkan mellan den nya bokens olika delar är stark och effektiv men lämnar mig ändå lite besviken. Inlevelseförmågan i särskilt barnens och ungdomarnas turbulenta känsloliv är liksom i de tidigare verken imponerande. Men jag kommer på mig själv med att önska att hon hade dröjt kvar i den inledande delens nyktert kusliga och naiva känsloläge. Dröjt kvar, byggt ut och fördjupat. Här finns stoff och kvaliteter med en sprängkraft som hade räckt till flera romaner.