År 1950 utkom en bok under titeln ”The God That Failed”. På svenska fick den heta ”Vi trodde på kommunismen”. Boken har kallats ”en generations kollektiva självbiografi”. Bland författarna befann sig André Gide, Stephen Spender, Ignazio Silone och Arthur Koestler. Boken innehöll, som titeln markerade, berättelser av författare som trott på kommunismen som på en gud men som blivit besvikna och förlorat sin tro. Den utgjorde med andra ord ett sorts exkommunistiskt manifest.

Erfarenheten av en kärleksaffär med kommunismen som slutade i besvikelse och desillusion har gjorts av många av 1900-talets mest framträdande författare och intellektuella, från Romain Rolland till Susan Sontag. Ingen har beskrivit den bättre än Arthur ­Koestler – i ”Vi trodde på kommunismen” och den lysande självbiografin med dess två delar ”Pil i det blå” (1952) och ”Den osynliga skriften” (1954). Dessa tillsammans med romanen ”Natt klockan tolv på dagen” (1940) med motiv från Moskvaprocessernas politiska skenrättegångar på 1930-talet gjorde Koestler till den arketypiske exkommunisten, hatad av alla rättrogna och deras medlöpare.

”Jag gick till kommunismen som man går till en källa av friskt vatten och jag lämnade kommunismen som man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av spillror från översvämmade städer och lik av drunkande”, skrev Koestler senare själv om saken.

Han var starkt medveten om att hans upplevelser inte var unika. Koestler talade om sig själv som ”ett typfall för en centraleuropeisk medlem av den bildade klassen född i början av seklet”. Sitt författarskap betecknade han som ”en beskrivning av en experimentell neuros framkallad i vår tids laboratorium”. Sin sjuka diagnosticerade han också som ”körtelrubbningen absolutitis”, en längtan efter det absoluta som tog sig uttryck i slutna världsförklaringar.

Om Arthur Koestler har ­David Andersson nu givit ut Timmarna vid fönstret. En essä om ­Arthur ­Koestler. Det är en alldeles utmärkt bok, kunnig, engagerad och lättillgängligt skriven. För­fattaren har tidigare gjort sig känd bland annat genom ”Poeten och sophelikoptern”, en bok om Gunnar Ekelöf. Mellan Ekelöf och ­Koestler kan avståndet tyckas långt.

Men en sorts affinitet finns där trots allt. Inte bara därför att Ekelöf, som Andersson påpekar, välvilligt recenserade ”Vi trodde på kommunismen”. Utan framför allt därför att båda var outsiders i den totalitära tidsåldern, skeptiker i en tid av absolut tro, oliktänkande i ett samhälle av liktänkande. Det fanns också hos Koestler en existentiell och filosofisk dimension i denna revolt. Det är en förtjänst hos Andersson att ha framhållit detta.

Från 1950-talet och fram till hans död 1983 förändrades Koestlers författarskap. Tidigare hade politiken och det totalitära hotet stått i fokus. Nu kungjorde författaren: ”Kassandra har blivit hes.” I stället för böcker om politik kom böcker om vetenskapshistoria (den bästa kanske ”Sömngångare” från 1959 om Kepler), om parapsykologi, om naturvetenskapen och kulturen. Koestler vände sig mot biologistiska och reduktionistiska förklaringar av människan. Han misstrodde dem som ville eliminera eller förklara bort den mänskliga friheten. Han trodde på själen/medvetandet som ”spöket i maskinen”.

Andersson framhåller riktigt att det här finns en kontinuitet. Hur skulle man kunna slåss för politisk frihet om man inte trodde att något sådant som ”frihet” kan existera? Hur kan man bekämpa totalitära system som förnedrande om man inte tror att det finns något sådant som mänsklig värdighet? Redan i romanen ”Ankomst och avfärd” (1943) hade Koestler för övrigt tagit upp problemet.

Romanens huvudperson, Peter Slavek, ställs inför frågan om han skall ansluta sig till motstånds­rörelsen. Psykoanalytikern Sonja Bolgar försöker visa honom att hans absurda offervilja har sin rot i traumatiska barndomsupplevelser. Hon dekonstruerar själva begreppet ”mod”:

”Vad var, när allt kom omkring, mod? En fråga om körtlar, nerver, reaktionsbanor, som bestämdes av arv och tidiga upplevelser.”

Slavek ansluter sig ändå till frihetsrörelsen. Koestler kunde säga om honom som han sa om ett av sina egna uppbrott – att han kände sig ”förälskad i själva oförnuftet”.

Timmarna vid fönstret i fängelset i Sevilla 1937 medan han väntade på att bli avrättad av Francos trupper förändrade Koestler och förberedde hans uppbrott från kommunismen. Hans liv var fyllt av ankomster och avfärder. Fri från ”körtelrubbningar” blev han aldrig, inte ens från tron på drastiska lösningar en gång för alla av världens problem. I den lilla byn Alpbach strax utanför (och högt ovanför) Innsbruck utspelas en av Koestlers roligaste romaner, ”Call-Girls” (1972). I denna lokalitet, belägen i ett svindlande vackert alplandskap, brukade Koestler (liksom bland andra Karl Popper) presidera över prestigefyllda vetenskapliga konferenser.

Där samlas också romanens konferenslejon för att ta sig an mänsklighetens utmaningar. Borde man hindra jordens överbefolkning genom antifertila preparat i indiernas dricksvatten? Borde man uppfinna piller mot fanatism?

Dessvärre kunde Koestler inte bara i romanform på fullt allvar diskutera sådana möjligheter. En av hans kända essäsamlingar bär titeln ”Yogin och kommissarien” (1945). Själv var han växelvis både yogi och kommissarie, både mystiker och anhängare av drastiska lösningar.

Arthur Koestler var väl inte alltid så klar över den bästa terapin mot samtidens onda. Men han var lysande vad gällde diagnosen. Hans ”Natt klockan tolv på dagen” blev incitamentet för en av det senare 1900-talets mest intensiva och upplysande filosofiska debatter med deltagare som Maurice Merleau-Ponty, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus. Hans självbiografiska böcker är, som Herbert Tingsten framhöll när de kom ut, ”centrala dokument i vår tids andliga historia”. Dessutom är de ofta dråpligt roliga som när Koestler beskriver hur fadern demonstrerar sin brevöppningsmaskin eller hur han själv provar en dräkt som specialsys för en polarfärd med luftskeppet Graf Zeppelin.

Med David Anderssons ”Timmarna vid fönstret” har vi fått den förs­ta boken på svenska om Arthur Koestler. Med den har vi också fått en insiktsfull och kunskapsrik analys av en lika typisk som ovanlig 1900-talsintellek­tuell.