Som ensamma planeter är de, människorna i Anna Schulzes roman Ge mig en människa. Cirklande i omloppsbanor som aldrig någonsin korsar varandra. Alla längtar de efter kontakt, men ingen tycks ha förmågan att släppa in någon annan. Närmare än att vid sällsynta tillfällen nästan mötas kommer de aldrig.

Anna Schulzes debuterade för två år sedan med den starka novellsamlingen ”Brist”, en titel som skulle passa utmärkt även på denna bok. I centrum står tre systrar. Margareta, den slutna och tysta, hon som bara flyter ut och knappt orkar annat än att sova. Hanna, det vanligas drottning, hon som likt en allt tätare stjärna är på väg att explodera inåt. Och Laura, den yngsta, arg och självhatande.

Alla kretsar de ohjälpligt runt romanens stora svarta hål: pappan. Han som tog livet av sig. Han som var alltings medelpunkt trots att han var ständigt frånvarande, sittande i sin skrivarstuga i trädgården utanför familjens vitgrå villa.

En het sommar två år efter självmordet kommer en ung doktorand som vill forska om den uppburne författaren och få tillgång till hans efterlämnade material. Han får bo i skrivarstugan, där Margareta på sitt passiva sätt prompt förför honom.

Änkan gömmer undan viktiga dokument, håller sig på sin kant med sina korsord och cigaretter. Hanna kommer och går, står med ena foten i vuxenlivet och är på väg att flytta hemifrån. Laura, den lillgamla, tjuvlyssnar på alla samtal.

Berättelsen växlar romanen igenom mellan denna obestämbart avgörande sommar och ett nu som ligger 20 år längre fram i tiden. Nya familjer har bildats och splittrats, barn har vuxit upp, men egentligen är allt som det alltid har varit. Samma mönster, samma slitningar, samma olösta konflikter, samma såriga men outplånliga syskonkärlek.

När romanen slutligen utmynnar i julfirande hemma hos änkan/modern är allt som bäddat för uppslitande uppgörelser, gräl och ovälkomna sanningar.

Men Anna Schulze går dessbättre inte i den fällan. Romanens familj har inga stora trauman undanstoppade i garderoberna, här finns bara ”mölj och grå tussar”.

Men grå tussar kan på sitt stillsamt nötande vis vara nog så förödande, och Schulze pillar fram dem ur gömmorna med imponerande psykologisk skärpa och språklig koncentration. Berättandet är knivskarpt med sin närmast närsynta detaljprecision och sina borrande, liksom uppklippta meningar.

Och romanens svarta hål? Mannen kring vilken allting kretsar? Om honom får vi egentligen inget veta, han förblir ansiktslös och undflyende ända till slutet. Ändå finns han där strax i utkanten av synfältet, och kisar man en aning framträder han plötsligt alldeles tydligt precis i skarvarna mellan berättelsens övriga gestalter. Jag vet inte om det är så Schulze har tänkt, men resultatet är hur som helst ett av den svenska litteraturens mest sällsamma romanporträtt.