En av Bibelns dolda gestalter är Lots hustru. Den namnlösa kvinnan i Första Moseboken som på flykt från syndens Sodom vänder sig om för att ge hemstaden en sista blick, trots Guds uttryckliga bud att aldrig blicka bakåt. Och på ett ögonblick förvandlas hon till en saltstod. ”Vill någon begråta denna kvinna? Är hon ändå inte en mindre förlust?”, frågar den ryska poeten Anna Achmatova i dikten ”Lots hustru” från 1924 (här i Barbara Lönnqvists översättning). ”Mitt hjärta kan dock aldrig glömma”, fortsätter Achmatova, ”henne som gav livet för en enda blick”.
Den där saltstoden och Achmatovas dikt gör sig av någon anledning påmind under läsningen av Ann Hallströms nya diktbok ”bror mor dotter rekviem”. Det kan vara dödsmässan i titeln. Anna Achmatovas främsta diktsvit är också ett ”Rekviem”, ett poetiskt vittnesbörd om Stalintidens politiska offer, däribland hennes egen make och son. Där har den bakåtblickande saltstoden kommit att bli emblematisk för Achmatovas poesi, som en fånge och ett vittne i en och samma gestalt.
Det kan också vara det bibliska stoffet, liksom detta att vända blicken mot historiens skuggfigurer, mot periferin och underjorden, mot erfarenheter i maktens och våldets kölvatten. Mycket av detta finns också i Ann Hallströms poesi, även om den till form och ton ofta radikalt skiljer sig från Achmatovas.
”bror mor dotter rekviem” är en tät långdikt som varvar drömska passager med kompakt mörker. Undergångsstämningen tar dock ofta över, där utsatthet skildras i våldsamma bilder. Det är en närmast kroppslig upplevelse att läsa. Dikten innehåller också mycket kropp – sargade, våldtagna, paralyserade kroppar. En av bokens starkaste passager sätter ord på den utsatta individens resignation inför våldet. Det är omöjligt att fly, våldet måste uthärdas, den enda utvägen är att ”vara långt borta fast kroppen är där / det nästan omöjliga att dela sig i två”, att lära sig ”vara i två världar”:
låta själen vandra i rummet
låta medvetandet lämna kroppen
det blev ditt sätt att fly
det var en räddning
Det är en hjärtskärande bild, förstärkt av radernas lågmäldhet, som är svår att skaka av sig under läsningen.
Man kan säga att boken skildrar utsattheten bättre än den gestaltar makten. Det patriarkala våldet i boken är skoningslöst, men bitvis schablonartat. Det kommer i ”blanka stövlar” och ”cigarrer”, som militäriska divisioner med trumvirvlar, rovfåglar och hingstar. Det är tunga, otympliga symboler. Gestaltningen av våldets tvingande kraft är mer slående som den abstrakta närvaron i skildringarna av utsatthet.
Boken präglas också av en allmän spretighet. Här finns ett myller av bilder, men en svagare form och få linjer. Hallström har en ovanlig förmåga att skapa isande skarpa bilder. Ibland kunde man önska att hon litade mer till dem, tog dem vidare och lät dem fördjupas.
Men om detta irrande är en svaghet i formen, kan man säga att det är en tillgång tematiskt. Det finns ett nomadiskt drag i Hallströms poesi, detta att ständigt söka sig bort från centrum, mot det marginaliserade. Att rita kartor, ”stega upp mark”, äga territorier är en av hennes vanligare metaforer för våld. Utsattheten illustreras inte sällan som en sorts platslöshet. Men däri ligger också ett motstånd.
Den verkliga styrkan i ”bror mor dotter rekviem” återfinns i de avsnitt som förmår gestalta det djupt dubbeltydiga i denna platslöshet – hur flykten kan vara en räddning, samtidigt som den är ett fängelse. Ungefär som saltstoden, fängslad i ett vittnesmål.
