Natten mellan den 23 och 24 november 1654 drabbades Blaise Pascal av en omskakande själslig upplevelse. Under några timmar tycks han ha kastats mellan känslomässig förvirring och obarmhärtig klarsyn. Förloppet skildrades med extatiska vändningar i ett dokument som han senare lät sy in i sin livrock. Där finns överhettade ord och gåtfulla utrop: ”Eld”; ”Visshet, visshet, känsla, glädje, frid”; ”Glömska av världen och allt, utom Gud”.
Att Pascal den där natten hade något slags gudsupplevelse är de flesta överens om, och i sekundärlitteraturen används ofta ordet omvändelse. Men i vilken utsträckning han kan kallas mystiker har genom seklerna debatterats, allt medan det bevarade memoraliet över den så kallade Eldnatten blivit ett centralt kapitel i omvändelsehistorien, och med tiden förvandlats till fetisch.
Pascal hörde till en välbeställd, gudfruktig familj och var redan i sin samtid en respekterad fysiker och ett matematiskt snille. Vid sidan av naturvetenskapen förde honom en djupnande tro mot ett engagemang för den asketiska jansenismen, som vid den här tiden hade ett fäste i kretsarna kring klostret Port-Royal utanför Paris. Jansenismens stränga morallära hamnade snart i opposition mot jesuiterna, som ansågs ha en alltför ledig attityd till själavård, men vars ställning var stark i 1600-talets franska samhälle. Svaret blev förföljelser av jansenisterna, från såväl kyrkan som den världsliga makten.
Med stöd av teologerna vid Port-Royal, och väl medveten om sitt retoriska övertag, försvarade Pascal jansenismen i en rad provinsialbrev och skrifter som lästes och diskuterades. Efter hand krävde de religiösa frågorna allt mer av Pascals uppmärksamhet, de dränerade hans redan sjukliga kropp på kraft, och drev honom allt längre bort från naturvetenskapens framstegstro. Inte utan skäl har man hävdat att Eldnatten var en följd av vacklande hälsa.
När Pascal dog vid 39 års ålder 1662 efterlämnade han en stor samling fragmentariska meditationer, som i fullbordat skick skulle ha blivit en apologi för den kristna livsvägen. Nu blev det bara ett utkast, som i sekler gäckat sina uttolkare och drivit generationer av redaktörer mot vansinnets gräns. Och det är som författare till dessa fragment – postumt utgivna som ”Pensées”, i svenska översättningar under titeln ”Tankar” – som Pascal blivit en stötesten för religionsfilosofin och därtill en litterär klassiker, beundrad för sitt stilistiska mästerskap. Samtidigt har hans desillusionerade meditationer förskaffat honom mäktiga fiender. Föga förvånande hör Voltaire till hans skarpaste kritiker.
Nu finns som komplement till ”Tankar” ett urval Pascaltexter samlade under titeln ”Brev och småskrifter”, i en vacker och stabil översättning till svenska av Stig Strömholm. Till denna har fogats en genomlärd inledning, som förenar biografiska upplysningar med idéhistorisk kontext och reception, vilket gör samlingen omistlig för den som genom en kunnig cicerons förmedling vill bekanta sig med mindre kända delar av Pascals verk.
Här finns förutom breven olika småskrifter i skiftande ämnen, exempelvis kring syndarens omvändelse, konsten att övertala eller ”Bön till Gud om förmåga att göra rätt bruk av sjukdomar”.
Enligt inledningen står Strömholm sedan decennier i tacksamhetsskuld till Pascal, och hans förtrogenhet med föremålet rymmer kännarens resignation: ”Trots den väldiga arsenalen av hjälpmedel finner sig Pascalläsaren ofta stå ensam med sina frågor.” Sådana ord tröstar en nybörjare i ämnet. Men för den som aldrig läst Pascal är det fel att inleda med dessa brev och småskrifter; Pascal börjar och slutar med hans ”Tankar”. Önskar man sedan en djupare förståelse av de teologiska striderna i Pascals samtid är Strömholms urval en självklar exkurs.
Pascals radikala och provocerande tänkande drabbar förvisso den troende, men oss andra kanske ännu mer: ”Ateism innebär en intellektuell djärvhet men bara till en viss gräns.” Pascal rotar i det innersta, mest intima i människans tankeliv. Några aforismer i ”Tankar” har följt mig sedan de sena tonåren, då jag läste honom planlöst. Den gången blev jag skakad, men lärde mig åtskilligt: om lyckan, om meningslösheten, om den löjliga ljusfläck som är vår utmätta tid. Pascal får inställningen till ett begrepp som ”avgrunden” att kännas som en fråga om smak, och i hans sällskap får man självförtroende nog att tvivla på allt.
Det verk Pascal lämnat oss är ett konsekvent försök att frigöra sig från självbedrägeri. Hans uppriktighet och psykologiska skärpa generar läsaren, som i hans formuleringar igenkänner sin fåfänga strävan. Men fixeringen vid livets tillkortakommanden, provisorier och kalamiteter tjänar överallt Pascals syfte: att borra sig ner till väsentligheterna, villkoren för människans liv. Sådant tar tid och energi i anspråk, och när man händelsevis kommit en bit på väg mörknar det redan. ”Sista akten är blodig, hur vackert skådespelet sedan än må ha varit. Till slut kastar man litet jord på vårt huvud. Och så är det slut för alltid.”
