Av de tre systrarna Brontë är Anne den som ger det blekaste intrycket. Hon är inte våldsam som Emily, inte passionerad som Charlotte, och hennes tålmodigt gudfruktiga hjältinnor har fler beröringspunkter med Jane Austens romansfär än med systrarnas. Men bilder förändras, och precis som man idag ser andra aspekter av systrarna Brontë än bara tragiken i deras livsöden (till exempel sådant som ambition, äregirighet och målmedvetet skrivande) finns det mer att säga om Anne än att hon bara var de andras tysta skugga.
Bakom slöjan av tillbakadragenhet fanns ett par ögon som granskade, genomskådade, analyserade och kritiserade, och en personlighet som måste ha varit starkare än eftermälet vill göra gällande, annars hade den blyga Anne knappast uthärdat arbetet som guvernant i främmande familjer och lyckats förvandla erfarenheterna till litteratur i debutromanen Agnes Grey .
Det är en enkel roman, skriven med ett personligt tilltal som Maria Ekmans översättning återger utan försök till insmickrande modernisering. Den fattiga prästdottern Agnes berättar om hur hon som 19-åring beger sig ut som guvernant, för att tjäna pengar men också därför att hon längtar efter att få hjälpa och forma unga själar.
Hennes dröm om att vara till glädje kommer dock på skam, för oavsett om hennes arbetsgivare tillhör den rika borgarklassen eller den jordägande överklassen möter hon överallt samma brist på vänlighet och blir överallt utnyttjad med samma nedlåtenhet, som en piga snarare än som en jämbördig.
Klassperspektivet är viktigt i boken, och det var lika viktigt för systrarna Brontë privat. Deras far hade gjort en snabb klassresa, från irländsk lantarbetarmiljö via Cambridge till prästgården i Yorkshire. Som en kyrkans man hade han ingen stor inkomst, men han tillhörde samhällets övre skikt, och döttrarna var måna om sin position som bildade ladies och närmast överkänsliga för alla former av ringaktning. Agnes Grey plågas också mer av den sociala förnedringen än av den materiella knappheten, men hon revolterar aldrig öppet mot orättvisorna.
Häri liknar hon Austens passiva hjältinnor, precis som hon liknar dem i sin skarpa blick på överklassen och dess avarter. Men där Austen håller upp en skrattspegel för ståndshögfärd och snobberi ser Anne Brontë råhet, grymhet och förfall, känslokalla barn, människor utan själ – och hon lider av det. Hon förmår inte som Austen skydda sig med humor och ironi.
Värst lider Agnes i förhållande till djuren som plågas och dödas för nöjes skull av såväl vuxna som barn, men hon höjer inte rösten, än mindre handen, mot plågoandarna. Hon är en slät yta över starka men återhållna känslor, en klassisk silhuett av väluppfostrad kvinnlighet lutad över ett broderi.
Är då detta en bra roman, en stor roman? Det är en debutroman, skriven av en författare som provspelar sitt instrument men ännu inte behärskar det. Men om ”Agnes Grey” inte tillhör den verkligt stora litteraturen är den ändå märklig, bland annat genom att inte väja för obehagliga ting som djurplågeri av grövsta slag och misären i arrangerade äktenskap, eller för att den tillåter en gammal fattig arbetarkvinna att sitta vid sin kolbrasa och diskutera teologiska spörsmål.
I sin andra roman, ”Främlingen på Wildfell Hall”, skulle Anne Brontë utan försköningar skildra ett alkoholistäktenskap, men den blev hennes sista fullbordade, hon dog 1849 vid 29.
Det finns mycket man kan sörja över på litteraturens kyrkogård, men de tidiga dödarna i familjen Brontë hör ändå till slumpens dummaste övergrepp.
