I den mest obemärkta vanlighet utspelas Dag Solstads romaner, och med de gråaste karaktärer i centrum. ”17. roman” heter Solstads senaste och, givetvis, sjuttonde roman. Bjørn Hansen heter antihjälten, i själva verket en figur från ”Ellevte roman” (1992) som dyker upp igen, vilket tycks förvåna även författaren.
Bjørn Hansen, kamrer i Kongsberg, har ställt till det för sig. I samband med en demokratikonferens i Litauen har han låtit förfalska papper på att han invalidiserats i en trafikolycka och måste sitta i rullstol. Försäkringsbedrägeriet uppdagas emellertid, i en komisk scen som på solstadskt vis återtas om och om igen, och Hansen döms till tre och ett halvt års fängelse.
Under strafftiden bryter han all kontakt med det lilla umgänge han haft – vägrar att ta emot besök, besvarar inte brev, inte ens från den son han inte på länge kommunicerat med.
Han grubblar också över sitt motiv. Pengar hade han ju. Var det lättja? Knappast. Kanske drog han igång rullstolsspektaklet just för att han ville bli avslöjad, bli tagen på bar gärning; avklädd, avskapad.
Som frisläppt försöker Hansen börja ett nytt liv, utan förbindelser med människor från förr. Så efter femton år tycker han plötsligt att han nog ändå borde träffa sonen Peter, som nu är optiker, och dennes fru och son – Hansens barnbarn – i telemarkska Bø. Varför just nu? Varför inte tidigare? Peter blir i alla fall glad och bjuder dit honom. En märklig helg stundar.
Solstads gestalter är delvis i skydd av sin malande alldaglighet outgrundliga. De är sävliga men drivs också av impulser de själva inte riktigt begriper. Bjørn Hansen är en människa som ältar nuets futiliteter och sina handlingars möjliga konsekvenser men som just därför ständigt försätter sig i pinsamma situationer. Han tar sig aldrig ur sin absurt normala roll och han misslyckas med att förmedla sina egna tankar om denna roll till andra.
Solstad skildrar allt detta utomordentligt skickligt, med ett slags virtuos envishet: upprepningen och variationen är central för denne prosaist som ibland kan framstå litet som en nutida Skandinaviens Kafka. Till synes obetydliga saker förefaller i denna roman (liksom i andra verk av Solstad) inträffa med en sorts dopplereffekt – först i berättelsens real-nu, så med kort fördröjning i Hansens medvetande, och så igen liksom utifrån – hos läsaren, i berättelsen betraktad på håll, och så tillbaka till Hansen som minns eller försöker slå fast.
Detta nötande skapar en stämning av overklighet som också utgör ett iakttagande av historien som fiktion. Och just där kan läsaren möta upp med sin perception av den så kallade verkligheten. Vad i vår egen tillvaro är egentligen omistligt, reellt? Hur relaterar jag själv till min omgivning?
Det avsnitt, exempelvis, där Hansen i väntan på middag hemma hos sonen nästan går sönder invärtes i det han ledsagad av familjefotografier försöker förstå tiden som gått, är både djupt allmängiltigt och komiskt. Läsaren blir här ett ögonblick Bjørn Hansen, men bara för att inse: så får det inte bli.
