För några år sedan gjordes i Växjö stadsbibliotek ett smått sensationellt fynd. En handskriftssamling med uppteckningar och avskrifter av cirka 400 medeltidsballader påträffades, och bland de drygt tusen manuskriptbladen fanns även sagor, sägner och rim. Så gott som alla texterna var kända tidigare, men många finns här i nya varianter. Nu presenterar Gunilla Byrman och Tommy Olofsson, båda forskare vid Linnéuniversitetet, delar av samlingen i en perspektivrik bok som förutom fyra resonerande kapitel också rymmer en balladantologi. Några avsnitt i boken har tidigare introducerats i den av Byrman redigerade volymen ”En värld för sig. Nya studier av medeltida ballader” (2008).
Det rör sig således om en högst betydande upptäckt. Den stora handskriftssamlingen, som sammanställts av den nitiske engelsmannen George Stephens med bistånd från kollegan GO Hyltén-Cavallius, var okänd när Svenskt visarkiv åren 1983–2001 gav ut ”Sveriges medeltida ballader”. Den Liverpoolfödde Stephens var språk- och fornforskare (runolog) och sökte ivrigt påvisa Skandinaviens och ”det fjärde skandinaviska landet” Englands gemensamma ursprung; han ville finna ”the Scando-English dialect”. Tillsammans med Hyltén-Cavallius grundade han 1843 Svenska fornskriftsällskapet.
Det unika med samlingen är dels att den rymmer så många prov på den ofta negligerade typen skämtballad, dels att den innehåller en tidigare okänd ballad, ”Osteknoppen”, en oemotståndlig liten text som även den hör till kategorin skämtballader. Upptäckten av denna är en sensation, framhåller Olofsson, ungefär av samma slag som om man skulle finna en tidigare outgiven novell av Strindberg.
”Osteknoppen” handlar om en kung som ber sin kock att hämta in hans osteknopp, en glosa med dunkel innebörd (måhända ett hapax legomenon, ett ord som bara belagts en gång), som i balladen möjligen betecknar en bit ost och som i sin tur eventuellt refererar till ett kärl med alkoholhaltig dryck. När kungen skär i ostbiten träder olika slags djur och även människor ut ur den – en märr med sju föl, en ko med fem kalvar, en anka, en gås, en smed, en ryttare, en kviga, en stut och en piga med en ”uppstoppad” trut. Här inträffar alltså en rad egendomliga händelser: i likhet med många andra ballader innesluter ”Osteknoppen” en symbolvärld som delvis är stängd för en nutida läsare. Möjligen ska ostbiten uppfattas som en symbol för ett dryckeslag, skriver Byrman, en tygellös fest med brännvin eller starkt öl, något som då också förklarar innebörden av omkvädet, ”De sutto på golfvet och doppade”: rusets verkningar gör att man ser besynnerliga ting.
Skämtballaden har hittills försummats inom svensk balladforskning, som i stället riktat uppmärksamheten mot de fem andra balladtyperna – den naturmytiska visan, legendvisan, den historiska visan, riddarvisan och kämpavisan. De flesta forskare i ämnet lutar i dag åt att de nordiska balladerna sjöngs i högreståndsmiljöer, men att så inte var fallet med skämtballaderna. Dessa är i stället ofta parodier på riddarvisor, författade och traderade av pigor och drängar, inte minst de förra: sannolikt är de kvinnliga författarna och traditionsbärarna av denna muntliga litteratur fler än man tidigare antagit. Ofta är skämtballaderna lågkomiska och innehåller sexuella skämt. Därför har de – i likhet med till exempel barockens frivola bröllopsgåtor – gömts undan och inte ansetts värda att studera i vetenskapliga sammanhang.
Men genom skämtballaderna får man kunskap om det samhälle där de tillkom, vilka värderingar som fanns där och inte minst vilken sorts humor man odlade. Byrman och Olofsson lyckas på ett strålande sätt med sin föresats att mana fram skämtballaderna ur skamvrån – och vidgar härigenom vår kunskap om den förmoderna svenska litteraturen.
