Det förflutnas brunn är djup. ”Tief ist der Brunnen der Vergangenheit.” Med den meningen börjar Thomas Manns mästerliga roman ”Josef och hans bröder”. Det är en berömd inledning. Dess bild av historien som en från mänsklig synpunkt bottenlös brunn har snappats upp och återanvänts av andra författare och har i Sverige haft stor betydelse särskilt för två. Tidigast är Bertil Malmberg, som översatte denna roman av Thomas Mann till svenska (1933) och första gången använder bilden i ”Dikter vid gränsen” (1935). För poeten Lars Gustafsson återkommer bilden gång på gång alltsedan den första gången dyker upp i ”Sonetter” (1977).
Stafetten tas nu över av Aron Sjöblad i hans debutbok ”Brunnen”. Aron Sjöblad är lillebror till världsmästaren i handboll Axel Sjöblad, men har slagit in på en mer introvert livsbana. Han har doktorerat i latin och är van att umgås med gamla klassiska skrifter. I titeldikten i sin första bok använder han just det bild som Thomas Mann har etablerat. Om Sjöblad har fått bilden från Mann, Malmberg eller Gustafsson, eller möjligen har hämtat den ur någon ännu äldre källa, framgår inte, men det är utan tvivel fråga om samma bild.
Sjöblad använder den för att beskriva den västerländska litteraturens tidigaste röster, numera svåra att höra och att skilja från varandra.
Sin prosadikt inleder han så här:
”I den djupa brunnen klingade svaga röster, en hel kör av dem. Först lät det som ett otydbart mummel men lyssnade man länge framträdde de enskilda rösterna, svagt ljudande. De läste verser, böner, långa berättelser; uråldriga, lågmälda röster. De som talade tycktes ha skådat allt, upplevt allt och berättade om det med ödmjuka, försiktiga, ändå sjungande ord. Rösterna verkade komma ur stenarna i brunnens väggar. De skrovliga blocken gjorde ett märkligt intryck. I springorna mellan dem rann det vatten. De påminde om förstenade böcker. Man tyckte sig också skymta ansiktsdrag i dem.”
Och så vidare, djupare ner i brunnen, tills ”brunnsmynningen försvunnit ur sikte” och poeten känner sig förlorad för det levande livet och den vanliga världen som hela tiden pågår utan att han bryr sig om att aktivera sig i den och dess tidsbegränsade gyckelspel.
Sjöblad må beskriva sig som en biblioteksdjupdykare och bokmal, men han är också ganska bra på att gästspela i verkligheten. ”Nu glittrar solen i mitt öl och mina vänners”, skriver han i ”Jag är en clown”. Han har alltså sinne även för det timliga och för nuets smärre förgängligheter.
Dock vägrar han att vara modern, allra minst postmodern. Han rör sig gärna i arketypiska banor; han diktar om skuggan, om den åldrade Narkissos och allra mest om vattnet, det vatten som flyter kring i de flesta av hans dikter med sin ständiga påminnelse om tidens ström och att denna ström drar sina stränder med sig.
Dessutom är han skamlös nog att damma av ”själen” och återlanserar denna som en slitstark mental instans. För dem som trott att Den Andre eller andra av våra samtida spöken för gott hade skrämt in själen i garderoben är det en lisa att läsa denna stolt otidsenliga poesi. Den gör inga eftergifter åt det efemära.
