1938 gick Lubbe Nordström på allmän husesyn från Skåne till Norrbotten. Hans reportage från trångboddhetens, ohyrans och sjukdomarnas ”Lort-Sverige” sände chockvågor genom det svenska samhället.

Kulturjournalisten Dan Jönssons debutbok ”Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida” vill vara något liknande. Under ett års tid har Jönsson rest runt i Reinfeldts Sverige för att avslöja ”verkligheten bakom kulisserna”.

Kulisserna är Södermalm i Stockholm, eller ”Mediasverige” som han kallar det. Den privilegierade framsida han själv länge varit en självklar del av. Baksidan är allt utanför tullarna. ”Fulsverige” kallar han den lilla biten för.

Han reser till Bjuv, Angered, Grängesberg, Sandviken. Diskuterar nyfattigdom, nedmonterade skyddsnät och sönderarbetade kroppar. Han pekar på lokala och globala orättvisor, försöker förstå hur allt hänger samman. Han går i dialog med ekonomer och samhällsforskare, läser Marx ”Kapitalet” på Gekås camping i Ullared. Han vill så väl, skriver skärpt och insiktsfullt om ekonomismens alla utslagningsmekanismer. Och ändå blir det så fel.

Knappt har han satt sin fot i Flen förrän han börjar skälla ut ortsborna för att vara överviktiga och tröga. Han klagar på den fula arkitekturen, smaklösa inredningen, dåliga musiken och äckliga maten. Han går på folkparkskonsert med Svenne Rubins, börjar genast le snett åt eländet. Han åker till Säffle för att se på de berömda raggarna, jämför dem med exotiska djur på zoo. Jo, han använder faktiskt den liknelsen.

Man får inte en skymt av skogen för alla fördomar. Den selektiva, exotiserande blicken. Ovanifrånperspektivet. Det illa dolda föraktet. (Ja, det här är en arg dalmas som skriver.)

Jag tror det blir så fel för att Jönsson bara motvilligt skriver sin bok. Han vill ju egentligen inte alls vara i Ånge, Urshult, Fredrika. Han hatar det, vill vara i São Paolo. Gå på någon spännande internationell konstbiennal. Som konstkritiker och krönikör i Dagens Nyheter fick han göra det mest hela tiden. Livet var en räkmacka. När tidningen i finanskrisens spår drog ner på sin frilansbudget blev han själv plötsligt en del av utanförskapet.

Eller nåja, han fick lite färre uppdrag, berättar han mångordigt. Inte längre åka till São Paolo. Det är därför han sitter och tjurar och suckar fy fan för Flen. För att indirekt få tala om den stora orättvisa han utsatts för. Spegla sin egen känsla av nyfattigdom och utanförskap. Det blir lite komiskt. Han drar sin rullväska med tunga steg, uppmärksammar minsta tecken på förfall. Rostiga bilar. Ruttna löv. En överkörd hare. Allting blåses upp till ödesmättade symboler för ”vår dystra, postmoderna tid”.

Samtidigt flimrar det förbi en rad människor som av allt att döma trivs ganska bra i obygden. ”Är det inte fantastiskt?” säger en man i Angered och slår ut med handen över en blomstrande sommaräng. ”Fantastiskt, jag vet inte”, muttrar Jönsson. Någon annan talar om lyckliga människor. ”Lyckliga? Jag undrar det.”

Det är liksom inte den bilden av landet han vill förmedla. Av grönska och stillhet, människor som valt att leva på betryggande avstånd från storstadshetsen. I Jönssons nattsvarta ögon sitter alla landsortsbor djupt och fast i skiten, i fattigdom och förnedring. Precis som han själv eller hur det nu var. Han lever sig in i deras känsloliv, ger röst åt deras förtvivlan: ”Ibland undrar jag hur jag ska orka leva.”

Greppet är väl tänkt att vara empatiskt, men framstår mest som ett övergrepp. Hade det inte varit bättre att fråga dessa människor på gatan vad de tycker och tänker, i stället för att självsvåldigt göra sig till tolk för deras förmodade misär?

Kanske hade ”Ingenmansland” då verkligen blivit det breda och angelägna samhällsreportage den vill vara. Inte bara den gnälliga, självupptagna skildring av Jönssons egen finansiella oro som den blev.