Bodil Malmsten är en pålitlig författare. Man vet vad man får, och det är precis som det skall vara. Länge skrev hon (b)loggbok från den franska atlantstaden Finistère, men i ”Och en månad går nu fortare än ett hjärtslag” har hon flyttat från sitt hus och tillfälligt bosatt sig i en deppig fransk lägenhet där hon umgås med sjubarnsfamiljen Tejp (berättelsen om dem är en av bokens höjdpunkter) och betraktar hur grannarna kämpar mot esplanadbygget utanför fönstret.

Hon återvänder till en andrahandslägenhet i ett kyligt Sverige där hon gör poesi av Wikipediaartiklar om snö och mottar medalj av kungen.

Betraktelserna är poetiska, lakoniska och roliga. Malmsten tar även bilder av vardagsrum, kaffekokare, skrikiga löpsedlar och vita duvor. Vackra bilder som får mig att vilja läsa Roland Barthes essä ”Camera obscura” igen och analysera de malmstenska fotografierna i jakt på Barthes punctum – de små detaljer i en bild som av oförklarlig anledning komplicerar vad som först verkade vara en harmonisk komposition, och på så sätt påminner oss om livets absurditet. Och det är något med Malmstens språk och ton som får i princip allt att verka åtminstone lite bisarrt. Särskilt fransk politik och tidig julskyltning (i de franska varuhusen åker tomtarna tydligen fram redan i augusti).

Det finns som vanligt en självklarhet i allt vad Malmsten skriver. Det är inte det minsta ängsligt, inte nyskapande eller revolutionerande; det är självbiografiskt men inte målat i Knausgårds dramatiska färgskala, det är samhällskritiskt men inte författat från barrikaderna – men ändå är det mycket mer än bara trevligt eller ljumt.

För – med risk för att låta klyschig – vad dessa loggboksinlägg illustrerar är exakt vad John Lennon sade för ett antal år sedan: ”Life is what happens to you while you’re busy making other plans.” Man tillbringar, liksom Bodil Malmsten, ”en stor del av [sin] tid på en eller annan av de långa blå bussarna” i Stockholm. Man tittar på amerikanska polisserier på dvd. Man läser lokaltidningen och sitter i telefonköer hos myndigheterna.

Och så plötsligt lösgör sig ett minne av något oändligt mycket tyngre, såsom i loggboksinlägget betitlat ”Karottunderlägg med plastpärlor”, där Malmsten beskriver det mottagande hon fick när hon hamnade på en sluten psykiatrisk klinik efter ett självmordsförsök. Efter ett möte med en oengagerad läkare hamnade hon i så kallad sysselsättningsterapi där patienterna fick tillverka just karottunderlägg med plastpärlor. ”Det vägrade jag”.

Så vävs det svarta in i vardagsbetraktelserna. Det är ganska överrumplande, men Malmsten berättar det bara rätt upp och ner, på samma sätt som hon skriver om de blåa skoskydd man måste bära på lägenhetsvisningar eller om tv-serien Law & order. Sådana växlingar gör det här till en fin bok. Den är dessutom alldeles utsökt formgiven, med glänsande metalliclila omslag och trivsam papperskvalitet. Som ett litet konstverk.