Jeffrey Eugenides nya roman ”En kärlekshistoria” orsakade en mindre litteraturdebatt när den utkom på engelska förra året. Det handlade inte så mycket om att många var besvikna på boken, som efter nio års väntan visade sig vara någonting helt annat än de mörka, morbida historier om massjälvmord, incest och hermafroditism som Eugenides berättat i sina två tidigare romaner: ”Virgin suicides” från 1993 och det könsförvirrade tegelstenseposet ”Middlesex” från 2002, som belönades med Pulitzerpriser och blev författarens stora genombrott.
Vad debatten i stället fokuserade på var de slående likheterna mellan en av romanens huvudpersoner – den tobakstuggande, bandanaklädde och manodepressive Leonard – och författaren David Foster Wallace, som begick självmord 2008. Ett billigt och osmakligt knep att skapa spänning kring huruvida Leonard skulle ta livet av sig eller inte, menade kritikerna. Eugenides själv gick ut och förklarade att likheten var en ren tillfällighet, men helt övertygande var det väl inte.
”En kärlekshistoria” är nämligen i hög grad en historia om just litteratur och olika förhållningssätt till den. Handlingen utspelar sig på en elitskola på den amerikanska östkusten i början av 1980- talet, då dekonstruktivismen var högsta akademiska mode. Skolans litteraturkritiska elit diskuterar romanens död och slänger sig med namn som Derrida, Barthes och Foucault.
Den förnuftiga övre medelklasstjejen Madeleine har en mindre sofistikerad ingång till litteraturen: hon läser helt enkelt böcker för att hon älskar att läsa. Allra mest älskar hon gamla hederliga giftermålsintriger av 1800-talsförfattare som Jane Austen, George Eliot och Henry James. Realistiska romaner där en ung giftasvuxen flicka ställs inför en presumtiv make men där attityder och omständigheter av skilda slag hindrar deras äktenskapliga förening. I Madeleines eget liv är denne presumtiva make Leonard, hindret hans bipolära sjukdom.
I kulisserna finns också Mitchell, som är den utåtriktade Leonards raka motsats: en känslig och introvert sökare som bestämt sig för att Madeleine är kvinnan i hans liv. Till slut gifter hon sig ändå med den mer oberäknelige Leonard.
Om Leonard är ett förtäckt porträtt av Foster Wallace, så lånar Mitchell mer öppet drag från Eugenides egen biografi. I likhet med författaren har han grekiskt påbrå och är uppvuxen i Detroit. Liksom den försmådde Mitchell gav sig också Eugenides efter sin examen från Brown University iväg på en ettårig resa till Europa och Indien, där en stor del av boken utspelar sig och där Mitchell precis som Eugenides volontärarbetar för Moder Teresa.
Romanen låter sig på ett plan alltså läsas som berättelsen om två cerebrala men mycket olikartade författare som slåss om den intelligenta läsarens gunst, och där författarens alter ego är den som går segrande ur striden. Ju mer jag tänker på det desto löjligare blir det.
Leonard är postmodernisten som förnekar alla värden, gör Madeleines liv till ett semiotiskt helvete och besvarar hennes första ömtåliga kärleksförklaring med att dunka Barthes dekonstruktion av kärleken i huvudet på henne. Mitchell är realisten med den äkta känslan, som på allvar fördjupar sig i existensens alla problem och alltid finns vid Madeleines sida. Han är romanen som tröstar henne när hon är ledsen och som på slutet får henne att torka tårarna, spricka upp i ett lycksaligt leende och inse att det här – det här är ju tidernas kärlekshistoria!
Hela tilltaget framstår som ett slags barnsligt önsketänkande av en författare som visserligen inte är dålig, men som få nog ens skulle komma på tanken att jämföra med en författare av David Foster Wallaces kaliber.
Den självbelåtna metaberättelsen till trots är ”En kärlekshandling” ändå en ganska medryckande historia. Det raka, enkla berättandet och den lite småpratiga stilen gör att man slukar den snabbt och enkelt. Leonards bipolära sjukdom är trovärdigt skildrad, satiren över det akademiska livet rolig och träffsäker. De existentiella frågorna stöts och blöts med allt det allvar man kan önska sig. Ändå är det någonting märkligt bakvänt över hela projektet.
”En kärlekshandling” presenterar sig som en Jane Austen för 2000-talet, med den käcka sensmoralen att en modern ung kvinna faktiskt inte behöver gifta sig för att bli lycklig. Men den insikten är det Mitchell som kommer fram till och får förklara för henne. Madeleine själv tycker och tänker just ingenting. Hon beskrivs som intelligent men framställs snarare som lite bakom flötet, en osjälvständig och passiv hjältinna utan tillstymmelse till egen vilja eller personlighet. Det här är helt och hållet grabbarnas berättelse.
Som underhållningsroman fungerar ”En kärlekshistoria” alldeles utmärkt. Men något nytt porträtt av en dam är det sannerligen inte.
