Gustaf Retzius med skjutmått och tabell 1905. Retzius var anatom, tidningsman och professor samt ledamot av Svenska Akademien.
Vad är historisk sanning? Finns det överhuvudtaget något sådant eller är all historieskrivning blott myter och skrönor som byts ut alltefter vad samtiden efterfrågar eller har behov av? Är historieskrivningen inget annat än en samling berättelser som fantasifullt pusslats ihop i syfte att dikta oss ett storslaget förflutet, förföriska historier som vi smickrar och förställer oss med.
När jag läser Maja Hagermans Det rena landet blir jag alltmer övertygad om att författaren har en sådan relativistisk historiesyn. Vår historia är inte någonting vi rekonstruerat ur källor och arkeologiska artefakter för att skapa en så sann bild som möjligt av vårt förflutna. Det är i stället en konstruktion vi berättar fram. Den göder vår självgodhet och målar ett porträtt som avbildar oss inte som vi varit utan som vi önskar att vi varit. Hagerman argumenterar övertygande för denna syn på historien. Hon visar hur våra föreställningar om vår etniska särprägel och vårt etniska ursprung genom hela historien byggts kring idéer som varit lösa antaganden eller rena sagor.
Alltifrån den romerske historikern Tacitus fantasifulla men föga sannfärdiga arbete om germanerna har alla Europas nordliga folk sökt ikläda sig rollen som dessa germaners ursprung. Rollen har varit eftertraktad eftersom redan Tacitus framställde germanerna som ett etniskt rent folkslag, som utan att blandas med andra folk plötsligt framträdde på den historiska scenen och där visade upp en rad åtråvärda egenskaper som energi, tapperhet och en frihetsälskande karaktär. Med dessa etniska egenskaper i bagaget besegrade enligt den traditionella historieskrivningen germanerna det romerska imperiet och kom således att stå för en i eftervärldens ögon enastående historisk bravad.
Frågan om germanernas härkomst och ursprung har dryftats i lärda men föga kritiska arbeten genom århundradena och närmast artat sig till en tävling mellan framförallt tyskar och skandinaver om vem som bär på det renaste germanska arvet. Egentligen är frågan ointressant och betydelselös. Under århundradenas gång har alla folk blandats med varandra och någon ren och oblandad etnisk kärna kan följaktligen inte finnas. Och om den fanns kan man undra vad den skulle ha för begärliga kvaliteter som inte också skulle finnas hos mer blandade folk.
Svaret på den frågan har med nationalismen att göra. Efterhand som Europas länder utvecklas mot nationalstater uppstår ett behov av att teckna ett ärorikt förflutet - ett förflutet som pekar fram emot en lika lysande framtid. I denna anda förlängs kungarnas stamtavlor intill det absurda. Det såg nämligen bra ut att kungalängderna förlängdes långt ned i det historiens mörker, där inga källor och ingen kunskap besvärade fantasin.
I legendmaterialet hade emellertid de skandinaviska länderna en liten fördel framför sina medtävlare. Häruppe fanns en folkgrupp som bar namnet ”göter” som var snarlikt namnet på det germanska folk som erövrade Rom, nämligen de så kallade goterna. Under den febrigt nationalistiska stormaktstiden och senare under den än mer upphetsade romantiken knöts dessa båda namn samman och göterna gjordes synonyma med goterna. Ur denna enkla namnlikhet kunde man alltså härleda goternas ursprung till Skandinavien och i synnerhet till Sverige. För samma ändamål mobiliserades under romantiken inte bara namnlikheten. Man aktualiserade också en fantasieggande sagoskatt, framförallt i form av de isländska sagorna vars berättelser uppfattades som direkta källor till den tid de berättade om. Detta trots att de nedtecknats flera hundra år senare, då de relaterade händelserna redan förvandlats till sagor utan någon påvisbar verklighetsanknytning. Att de i själva verket skildrar en inre politiskt/kulturell kris i det isländska samhället under senmedeltiden hade man inget intresse av att reflektera över.
Den verkliga romantiska impulsen till skönmålningen av germanerna kom emellertid under den tyska romantiken då de mest överdrivna föreställningar om germanernas enastående förflutna fick fungera som hävstång för den tyska nationalism som växte sig allt starkare under 1800-talet. Genom Richard Wagners operor gavs den germanska sagoskatten en närmast rasistisk inramning. Germanernas historia blev i realiteten hela världshistorien. Det var germanernas framträngande som grundlade vår civilisation och skänkte Europa dess storhet. Det var rasblandningen som hotade att göra slut på denna stolta epok i världshistorien. I högtravande bilder skildrades germanernas inmarsch på historiens scen, deras enastående bragder och deras tragiska undergång på grund av oförmågan att hålla sitt blod obesmittat från lägre rasers inflytande. I Wagners världsbild slutar germanernas lysande insats i vår historiska utveckling i ragnarök då världen går under och ondskan och destruktiviteten svämmar över alla bräddar.
Men det var inte bara Wagner som hängav sig åt dessa rusiga föreställningar om det förflutna och framtiden. Detsamma gällde det stora flertalet av 1800-talets diktare. I hänförande strofer skildrade de både uppgången och förfallet och lovprisade de germanska dygderna. Det gällde i hög grad för diktarna i Götiska förbundet som skildrade både den svenska historien och det svenska folklynnet i denna förljugna anda. Generationer av skolbarn har fått sin nationella identitet formad av Erik Gustav Geijers dikter ”Vikingen” och ”Odalbonden” liksom av Tegnérs äreminnen eller Runebergs nationalistiska amsagor om finska kriget.
Det var heller inte bara diktarna som gav fritt utlopp för sin fantasi. Detsamma gällde i hög grad vetenskapsmännen. Arkeologerna fantiserade med hjälp av magra fynd ihop ett underbart förflutet för våra förfäder och i det ena storslagna projektet efter det andra bringade de i populär form dessa fantasifoster till allmänhetens beundrande ögon.
Det är dessutom som Hagerman understryker fortfarande den dominerande historieskrivningen. Den romantiska nationalismen syn på vårt förflutna, på vår identitet och våra etniska rötter har behållit sitt grepp över populär svensk historieskrivning. Det kan man lätt övertyga sig om genom att läsa Jan Guillous hjältesagor om Arn, eller Herman Lindqvists omskrivning av Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden”.
Den romantiska skräckvisionen av hur vårt ”germanska” land översköljdes av folk av annan ras och annat blod fick sin slutpunkt och sin kulmen i bildandet av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Här sökte man värna rasen genom att i rashygienisk anda typologisera alla raser och göra denna typologi allmänt känd genom folkupplysning och skolundervisning. I omfattande undersökningar mätte man folkets skallar, fotograferade typiska representanter för andra raser och distribuerade sina resultat i varnande och förmanande ord och bild till svenska folket. Rasbiologiska institutet blev en modell för rasbiologisk forskning och rashygienisk politik under 20-talet och utgjorde en inspirationskälla för de tyska nazisternas ambitiösa försök att på egen hand skapa det ragnarök romantikerna fantiserat
om.
Maja Hagermans bok är en annan berättelse om vårt förgångna och det är en angelägen berättelse. Om det i djupaste mening är en sannare berättelse är omöjligt att avgöra, men det är i varje fall en mer användbar berättelse än myten om det etniskt rena och av främmande blod obesudlade landet.
