Sedan mer än 30 år tillbaka beger sig den åldrade musikkritikern Reger varannan dag till Konsthistoriska museet i Wien och sätter sig på en bänk framför Tintorettos målning ”Porträtt av man med vitt skägg”. Just den här dagen har Atzbacher, Regers vän, kommit till museet före den avtalade tiden för att kunna iaktta Reger på avstånd. Medan han står där och betraktar Reger, minns han de tankar som denne anförtrott honom under årens lopp. Ur denna tunna intrig har Bernhard utvunnit en monoman och rasande textmassa, utan kapitel och styckeindelningar.

”Gamla mästare” (1985) kom att bli Bernhards sista roman och avslutar den svit som inleddes med ”Undergångaren” (1983) och fortsatte med ”Skogshuggning” (1984), samtliga nu tillgängliga i Jan Erik Bornlids översättning.

Det handlar här, som så ofta hos Bernhard, inte om någon gestaltande prosa i vanlig mening, utan om monotona och repetitiva beskärmelser över alltings djävlighet och konstens otillräcklighet. I groteskt överdrivna tirader gör Reger utfall mot allt från ”den förfärlige Dürer” till Anton Bruckners ”perversa gudsfruktan” och ”toffel- och nattmössefilosofen” Heidegger.

Ja, hela världen är för Reger skrattretande och kitschig, och detta med särskild emfas i det hycklande Österrike med sina regerande ”lands- och statsmördare” och sitt ”katolsk-nationalsocialistiska” rättsväsende. Den inrotade Bernhardläsaren kommer hur som helst att känna sig hemma i ”Gamla mästare”, som genom sina vanvettiga excesser och sitt naiva språk också utgör en i långa stycken rolig och dråplig läsning.

Att man allt som oftast måste ställa sig frågande och rentav skeptisk till Bernhards totala demonteringsprojekt och nihilistiska förstörelselusta, hindrar en dock inte från att roas och imponeras av den envetenhet med vilken han utför sin tvära ordkonst.

Till och med den luttrade förläggaren Siegfried Unseld skrev, när han fått manuskriptet i sin hand, att ”Bernhards bok gör mig sömnlös”. Av juridiska skäl bad han författaren att stryka de grövsta passagerna, som för den intresserade emellertid finns att läsa i den brevväxlingsutgåva mellan Bernhard och Unseld som nyligen kommit ut på Suhrkamp Verlag.

Och visst berövas man lätt sin nattro av att läsa om alla dessa Bernhardgestalter som aldrig riktigt förstår vad livet egentligen går ut på, och som därför gång efter annan återförs till ett slags cartesiansk nollpunkt i Bernhardsk tappning: ”Jag hatar, alltså är jag”.

De lär sig blott att identifiera koderna, gestiken och det sociala spelet, men berövas på köpet all trovärdig mänsklighet, i Regers fall rentav med konsekvensen att han uppfattar ”nutiden som en förolämpning”.

Men så, plötsligt, efter 200 sidor av maniskt papegojprat, händer det någonting som gör ”Gamla mästare” till Bernhards kanske mest intressanta prosaverk, och som för ett ögonblick släpper taget om de gängse förtrytelserna och löjena.

Efter mycket om och men avslöjar nämligen Reger vad som djupare sett ligger till grund för hans hänsynslösa världssyn, lättar på förlåten till en hjärtskärande sorg som gett honom insikter i det egentliga förhållandet mellan livet och konsten: ”Vi tror alltid att vad som än händer kan vi i avgörande ögonblick, alltså i livsavgörande ögonblick, förlita oss på dessa så kallade betydande och stora, men det är en villfarelse, just i livsavgörande ögonblick är vi lämnade åt oss själva av dessa betydande och stora och som man säger odödliga, de har inte mer att ge oss i ett sådant livsavgörande ögonblick än faktumet att vi är ensamma också mitt ibland dem.”

Snart nog är Reger visserligen åter sig själv – ”Målarna målar dynga, kompositörerna komponerar dynga, författarna skriver dynga” – men denna centrala mening, denna hållpaus av bräcklig förståelse av den egna existensen, denna tunna strimma av uppriktig förtvivlan, ger en för Bernhards vidkommande lika sällsynt som rörande inblick i den verkliga människan bakom alla narrspel.

Med ens tvingas läsaren här att omvärdera hela romanen, ja, kanske ett helt författarskap.