”Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår tid för en poet.”
Och svårt är det att inte inleda sin recension med den avväpnande inledningen i Anne Carsons Röd självbiografi . Exakt vilken betydelse man ska ge hennes beskrivning av poeten Stesichoros är inte givet. Men den anger vidden av det estetiska spänningsfält där hennes egen berättelse utspelar sig – en berättelse som söker sig in under huden, borrar sig in i hjärta, hjärna och vävnad hos sin läsare.
Anne Carson är antikforskare och poet från Kanada, och har sedan 80-talets mitt publicerat en rad essäer, poesiböcker och översättningar, senast en nytolkning av tre av de grekiska tragedierna. Också i ”Röd självbiografi” spelar den grekiska kulturen en framträdande roll. På flera plan.
För det första har Carson sträckt sig bakåt i tiden, mot eposet, för att erbjuda något så oväntat som en samtida roman på vers. För det andra får vi en omskrivning av den antika myten om Geryon och Herakles, vars tionde stordåd bestod i att med en välriktad pil döda den förre och stjäla hans boskap.
Och vilken omskrivning det är. Den inledande ramen om Stesichoros liv och verk, hans kritik och ursäktande hyllning av den sköna Helena, hans poetiska fragment om Geryon, med appendix och allt, leder tankarna till Jorge Luis Borges filologiskt anlagda fiktioner. Men den ”romans” om Geryon och Herakles som följer och fyller bokens återstod (med undantag för en avslutande intervju) leder mot andra rum och stämningar.
Carson har organiserat sin kärlekshistoria i 47 kapitel. Vart och ett startar med en sentensartad sammanfattning innan verserna släpps fria för att breda ut sig över allt från en halv till sex, sju sidor. I det första kapitlet, lakoniskt betitlat ”Rättvisa”, placeras vi i Geryons barndom, och mer precist i hans första skoldagar, beledsagade av broderns begränsade omsorger och av skam, en skam som ger färg åt Geryons liv:
Korkad , sa Geryons bror
och gick.
Geryon betvivlade inte riktigheten i korkad . Men när rättvisa skipas
faller världen undan.
Han stod på sin lilla röda skugga och tänkte på vad han skulle göra härnäst.
Geryons liv kommer att hemsökas av det röda, i synnerhet det osannolika röda vingpar som han bär mellan sina skulderblad. Han växer upp med mor och storebror på en oidentifierad ö, som man dock vill placera i Kanadas närhet. Skammens rodnader pekar snart vidare mot driftens, först genom storebroderns incestuösa övergrepp i barnkammaren, och sedan, så småningom, genom kärleken. Efter en barndom i ensamhet, där mening är liktydigt med de meningar Geryon nedtecknar i sin självbiografi, träffar han Herakles: ”och hans liv rycktes ner några pinnhål./ De var två överlägsna ålar/ på tunnans botten och de kände igen varandra likt kursiver.”
Denna kärlek utgör därefter berättelsens nav och hägring. De två tonåringarna lämnar staden och beger sig till Hades på andra sidan ön, där de flyttar in hos Herakles mormor som en gång träffat Virgina Woolf och som 1923 fotograferade ett mäktigt vulkanutbrott. Dagarna glider fram mellan distans och närhet, lust och kluvenhet, till dess att den äldre Herakles skickar hem Geryon. Efter ett antal år möts de igen, av en slump, i Buenos Aires. Geryon gör sällskap med Herakles och hans nuvarande älskare Ancash till Lima, och sedan till en vulkan ovanför den peruanska huvudstaden, där berättelsen kröker sig mot sitt slut.
Det är förstås en lika osannolik som sannolik historia om eros som Carson berättar, och dess handling låter sig knappast sammanfattas, allra helst som romanens styrka återfinns i sättet den skrivits på. Här förenas historiska fakta med uppfinningsrik fantastik, litterära konstruktioner med en igenkännlig story laddad av resonsansrika formuleringar, meningsmättade detaljer och emotionellt undertryck.
Flera gånger under läsningen lägger jag ifrån mig boken. Både för att spara på det krympande antalet sidor, och för att spara mig själv en stund.
Kort sagt handlar det om ett underbart stycke litteratur. Jag har inte läst Anne Carson förut. Jag kommer att göra det igen.
