Jag får famla djupt i vokabulärens dammigare skrymslen när jag söker efter ord för att beskriva Richard Swartz berättelsesamling ”Vita lögner”. Skulle det passa med ”ekivok”? Eller ”pikant”? Och varför i herrans namn heter boken ”Vita lögner”? De osanningar och bedrägerier som personerna i de sex berättelserna hänger sig åt är inte vita, utan färgen skiftar från gråsolkig förställning till becksvart svek.
Svenska Dagbladets läsare känner Swartz som (sedan 2009 före detta) kolumnist, krönikör, essäist och expert på Central- och Östeuropa, hemvan i ett omfattande konkret stoff, personlig eller ledigt stiliserande där det behövs.
I ”Vita lögner” har han tagit sig före att med nästan laborativ abstraktion passa in den mänskliga sexualitetens konstant i sex olika epoker och miljöer under 1900- talet, i syfte att visa – ja vad? Att omständigheter spelar roll?
Trots att jag inte blir klok på det större syftet med det hela, och trots att jag ibland blir lite äcklad av det sirligt herrporriga sättet att beskriva samlag, fångas jag i några av berättelserna.
Där sexskildringarna känns sterila, kan andra motiv kännas både skönt och genant sinnliga. En man har ägnat en lång natt åt att komma i säng med en villig kvinna, trots en arg och pigg fyraåring i samma lägenhet. På morgonen vaknar han med huvudvärk och nackspärr, för att konstatera att fyraåringen på något sätt trots allt brädat honom och ligger och sover i mammas famn: ”Som en frukt, tänker han. Som en kärna inbäddad i sitt eget kött, och med denna bild av mor och dotter är mannen nöjd.”
En annan man har trots total språkförbistring lyckats lägra en vacker skådespelerska i en hotfull främmande stad där hotellfrukosten kan bestå av en grillad fladdermus med svarta oliver. Efter en plågsam eftermiddag i hennes sällskap sitter han intill henne när hon försöker stava sig fram i en knapphändig reseparlör, och tror sig till sin bestörtning se att hennes pekfinger följer raden från höger till vänster.
Den allra mest väsentliga – minst konstruerade och abstrakta – berättelsen utspelar sig i Prag kort efter sammetsrevolutionen. En kvinna får ett arbetserbjudande av en ungdomsbekant och får skäl att tänka tillbaka på de två decennierna efter den sovjetiska invasionen 1968. Den här berättelsen känns inte alls som ett experiment, utan vidöppen mot världen och tiden, full av pregnanta detaljer, ändå ledigt sammanhållen. Det privata livet infattat i det offentliga, hur kärlek infattas i politiken, hur tiden känns och hur den med yttre mått räknas – sådana stora teman gestaltas med slående elegans och gripande tydlighet på 45 sidor och blir för mig bokens stora behållning.
Och också här den sinnliga konkretionen, i kardborreaktigt minnesvärda scener. Kvinnan vill konfrontera sin ex-make med hans tidigare gärningar, men ser plötsligt på nära håll ”hur åren ristat fåror i hans ansikte, djupa svarta fåror som vore de fyllda med smuts”, och hon avstår. Han tolkar hennes mjukhet i den stunden som en invit, men kommer av sig och gör ”en rörelse med höger arm som kastade han bort något”.
I några sådana scener ter det sig som om decennier av historisk tragik och liv fanns inskrivna.
Pia Ingström är litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet.
