Ofrivillig barnlöshet och identitetskrisande återfinns i Pernilla Glasers nya roman ”40 minus”, som ägnar sig åt frågan hur man kan må så dåligt när man egentligen har det så bra. Emma har varit tillsammans med Jimpa i åtta år och de är det enda paret i bekantskapskretsen som inte har barn. Förhållandet blir sämre och sämre och ett traditionellt scenario med tyst, undanglidande man och osäker, bekräftelsehungrig kvinna, spelas upp.
Det är Emmas tankar, känslor och emotionella rundgång som läsaren följer. Jimpa syns genom Emmas ögon och genom det han säger i deras mer och mer upprörda samtal. Båda är arkitekter, men medan Jimpa är framgångsrik påläggskalv på en prestigebyrå, sitter Emma och harvar längst ner i näringskedjan på ett medelmåttigt arkitektkontor, utan något större hopp om varken karriärkliv eller framgångar.
Boken inleds med en gräslig parmiddag, och kompletterad med en romantisk helgutflykt som misslyckas med att laga något av det trasiga, tröstshopping, messande och caffe latte, framstår Emmas liv som en lite avskräckande tavla, föreställande urbant medelklasslivs genomsnittsytlighet. Vi får veta att Emma inte tycker om bag-in-box-vin, att hon avskyr festklädda människor i strumplästen, hur hon önskar att hon hade mer pengar och i ett besviket ögonblick, när Jimpa varit avståndstagande, undrar hon på fullt allvar: ”Varför kunde de inte vara glada och sexiga och intresserade av saker tillsammans?”
Ordet varför återkommer som ett mantra. Varför kan inte deras förhållande vara som ett normalt förhållande, varför gör eller säger Jimpa si eller så, varför får de inga barn, varför vet hon inte längre vad hon känner. Frågorna kommer och går i en ändlös ström, och motsvarar säkert ganska bra alla de frågor som susar igenom ett ältande mänskligt huvud.
Problemet är att det blir för mycket. Trots att Emmas onda cirklar, tårar och missnöje bottnar i en äkta sårighet, delvis orsakad av bebislängtan och delvis bottnande i en turbulent barndom, som glimtar fram i skildringen av den sjukligt egoistiske pappa Georg, så hjälper det inte. Stora delar av tiden framstår hon som en självupptagen gnällspik, oförmögen att se hur hennes eget beteende är roten till det onda.
En bit in i handlingen träffar Emma städerskan Kriss som förlorat sitt barn i cancer, och som med sitt inre lugn och sitt berättande om den omslutande nåden tilldelas en nästan övertydlig frälsarroll. Samtalen med henne blir en väg ut ur det känslomässiga ekorrhjulet, men exakt varför gestaltas inte riktigt övertygande.
Inte heller är det lätt att veta vad Glaser egentligen vill med boken. Hennes ibland hårdhänta uppvisande av Emmas förmåga att vara sin egen olyckas smed är lätt att tolka ironiskt, samtidigt som annat i texten motsäger en sådan läsning. Boken kan inte avfärdas som enbart 250 sidor ilandsproblematik, men ibland är det snubblande nära.
