Vi tänker oss gärna att något i en litterär text går förlorat när det översätts från ett språk till ett annat. ”Lost in translation” lyder som bekant uttrycket. Inte minst gäller det poesi; de stora poeternas unika kvaliteter finns bara på deras eget språk. Ändå framhärdar översättare runtom i världen med att översätta just poesi, och ofta den allra svåraste poesin, den som utnyttjar sitt språks innersta hemligheter.
Varför denna självmordskonst? Kanske helt enkelt därför att myten om oöversättbarheten hos poesi är just – en myt. Tänk om översättningen frigör egenskaper hos originalet som behöver just ett annat språk för att komma till sin rätt. Är det med dikten som med oss som människor: när vi talar ett annat språk än vårt modersmål kan vi uppleva att vi blir annorlunda och rikare som individer. Vi blir någon vi inte visste att vi var. Liksom poesin behöver vi det andra språket för att bli till.
Yoko Tawada, japanska som skriver på tyska och sedan flera decennier bor i Berlin, utvecklar sådana ovanliga tankar i ”Talisman. Förvandlingar” – orden är titlarna på två korta essäböcker som Tawada publicerat separat på tyska. Hon skriver: ”För mig består översättningens lockelse i att den låter läsaren ana spåren av ett helt annat språks existens. Översättningens språk känner försiktigt av textens yta, utan att göra sig beroende av dess kärna.”
”Talisman. Förvandlingar” är helt enkelt en häpnadsväckande bok i sin förmåga att vända på invanda synsätt. Förunderligt lekfullt förenar Tawada det självbiografiska med reflektioner över språk, poesi, olika skriftformer, vardagsliv i Tokyo och Hamburg, en resa till Lofoten.
Hon konstaterar att europén till skillnad från japanen hela tiden söker en blick för att få bekräftelse. Hon upplever det som en aggression och skriver ”Jag vill helst inte behöva varsebli varje människa optiskt”.
Och hon förundras över att européer ständigt är kritiska: ”För Europa framstår det som oärligt, förljuget och snudd på omoraliskt att inte kritisera sig självt och andra. / … / Inte för att det vill göra alla dåliga utan för att kritiken är den grundläggande formen för dess tänkande.”
Misstron mot översättningar kan man se som ett uttryck för en sådan västerländsk negativism. Själv tänker Tawada som sagt i helt andra banor, som när hon i kapitlet ”Översättarens port” utifrån japanskans tecken för port lyckas visa hur vissa japanska översättningar av Paul Celan frilägger oväntade mönster hos dikten: ”Celans dikter blickar in i japanskan. Diktaren måste ha känt översättningens blick som kastas på originaltexten från framtiden.”
Att läsa Tawadas bok är att få nya ögon och öron. Inte på mycket länge har jag läst en bok som så till den grad förändrar mitt sätt att uppfatta språk, kulturella skillnader, kropp, dikt. Tawada förflyttar sig blixtsnabbt mellan mikronivån och den stora överblicken. Som när hon förundras över en av sina tyska arbetskamrater som svär över en oduglig penna; en sådan animism, besjälandet av livlösa föremål, menar hon är otänkbar för en japan.
Tawada kombinerar överlag barnets och främlingens blick. Man anar hennes europeiska inspirationskällor: Walter Benjamin i ”Enkelriktad gata” och ”Barndom i Berlin”, Roland Barthes i ”Tecknens rike”, hans bok om Japan, kanske också Goethe i samtalen med Eckermann. Som Goethe har hon en självklar tillit till den omedelbara iakttagelsen och hur den kan leda bort från fördomar och (alltför) vedertagna idéer. Och hon har Goethes och Benjamins känsla för aforismen som plötsligt vidgar tanken, som när hon skriver: ”Blicken är ett våld. Böckerna förnimmer den och förvandlar den till bokstäver.” Eller: ”En bok påminner om en säng, eftersom man drömmer i den.”
