Skapandets källa ligger i barndomens iakttagelser. Mats Jonssons konstnärliga projekt går dessutom ut på att minutiöst återge dessa iakttagelser exakt såsom de upplevdes. Mer självbiografiskt än så här blir det inte. Allt i minnet ska ut för beskådan, varenda känsloskiftning, oförrätt och svek men också de lyckliga, vackra stunderna i uppväxtens Ångermanland.
Långsamt växer också ett annat och stort projekt fram utöver det självbiografiska. Pojken i skogen kan läsas som en lång tecknad serie om en kollektiv svensk mentalitetsutveckling delvis betingad av modernitet och socialdemokrati. Det bränner till ordentligt när Jonsson efter två hundra fulltecknade och till synes riktningslösa seriesidor släpper behärskningen och skriker ut i text och bild sin vrede över ”dumhetskulturen” som genomsyrat hela hans uppväxt. ”Att kunna uttrycka sig, att vara bra i skolan, att överhuvudtaget bry sig var fult, löjligt och bara värt förakt”.

Här är Mats Jonsson inne på något enastående viktigt i det svenska samhället och psyket. Den som vill nånstans måste smyga med det ty inget bud följs som detta: Förstör det du inte själv kan uppnå. Jonsson frilägger detta med stor skärpa. Den svenska skolan i hans och min tid och plats dominerades och regerades av ungdomar för vilka obildning, elakhet och ointresse för studier var en dygd. Deras attityder understöddes underligt nog av många vuxna, vilket Jonsson exemplifierar så att det känns och gör ont. Tyvärr tror jag att fenomenet inte kan frikopplas helt från vissa svenska jämlikhetsvärden, som i explosiv kombination med mer universella ting som mindrevärdeskomplex, avundsjuka och vi-känsla hos dem som ser sig som ”vanligt folk” har legitimerat uppfattningen att det är rätt att trycka ner den som med ambitioner och målmedvetenhet stör jämvikten.

Mitt i sin vanmaktseruption, där han ”skiter i gestaltning” och säger rakt ut vad han vill få sagt, får Mats Jonsson symptomatiskt nog dåligt samvete över att han nu från sin privilegierade serietecknarposition sätter sig till doms över ”några arbetarkillar utan framtid” som mobbade honom genom hela skoltiden vilket alla fann normalt. Vad har han för rätt till det, frågar han sig, han som nu fått sin revansch, har sitt drömyrke, bor i Stockholms innerstad, umgås med författare, konstnärer och rockstjärnor och äger en dyr kostym.
Den skuldkänslan är intressant, inpräglad som den är av samma kultur som han rasar mot. Vi trycker ner dig, om du sen kritiserar oss för det ger vi dig dåligt samvete för att du trampar på oss som faktiskt har hela överheten emot oss medan du får sitta där och rita och ha det bra.

När jämlikheten glömmer att den är ett befrielseprojekt förgiftas luften för alla. Det är denna förgiftade luft hela Mats Jonssons bok utspelar sig i och undersöker. Det ter sig därför meningsbärande att han först på de sista tjugo sidorna, efter att just ha konstaterat ”dumhetskulturens” hämsko, går bakåt och spårar sin familjs typiska men icke desto mindre imponerande klassresa på kort tid - möjlig tack vare jämlikhetsidealen - från skogsarbetare i Norrlands inland till serietecknare med märkvärdighetslater som att gräva i sitt känsloliv och sin omvärld.
Att lyckas förmedla den komplexiteten i en tecknad roman är imponerande. Bilderna är effektiva men rutorna så många och likartade att det riskerar att blir monotont för ögat. I gengäld befrämjar det en långsamhet som gör inlevelsen större för den tålmodige.