Det är ingen överdrift att påstå att svensk seriekonst befinner sig i en boom, både hemmavid och utomlands. Det utges ständigt nya album, inte bara tecknade serier, utan också så kallade grafiska romaner, till exempel en tecknade varianter av Strindbergs ”Röda rummet” och ”Inferno”. I Frankrike har detta resulterat i hela serier av tecknade romaner med klassisk förlaga, varav två delar av Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” utkommit i svensk översättning (se Magnus Halldin, ”På spaning i ett annat medium, SvD 5/6).
Som älskare av tecknade serier glädjer det mig att så mycket hänt sedan 91:ans och Kronbloms dagar. Min stora favorit är Ulf Lundkvists evighetsserie ”Assar” (i DN sedan 1990), med sin absurda 50-talsatmosfär och märkligt nostalgiska blick på ett gånget Sverige. Andra serier ställer jag mig mer tveksam inför, som Martin Kellermans ”Rocky”, där den pratiga jargongen och svengelskan väl inte riktar sig till min målgrupp. Det mesta är avantgardistiskt, satiriskt och respektlöst, men det går ibland för långt. Som när Malin Biller (och tyvärr inte bara hon) kallar ett barn med Downs syndrom för ”cp” och ”mongo”. Då är man nere på stå upp-komikernas avskrädesnivå.
Det mesta är emellertid roligt, om än ofta hårdskruvat och repetetivt. Som Charlie Christensen i sitt nya Arne Anka-album, ”Rapport från kriget”. Det är som alltid vältecknat med tydligt igenkännbara Stockholmsmiljöer och den ständigt ilskne misantropen Arne är sig lik med sin totala anarkism, som tar sig uttryck i att han avskyr allting, från höger till vänster. Problemet är att det hela blir på tok för likartat från gång till gång. Kanske det ligger i den tecknade seriens natur.
Joakim Pirinen intar en särställning inom svensk seriekonst, framför allt genom sin groteska figur Socker-Conny. Nu ger han ut sina samlade serier, ”Kvarteret Kolossen” och de är både helt obetalbara och närmast obeskrivliga. Även här rör det sig om hårdskruvad satir där ingen skonas, dock även om makalöst fabulerade äventyr, alla tecknade med Pirinens suveräna dialog mellan svart och vitt i rutorna. Det är mycket roligt, men ibland når satiren inte fram till mig. Ändå är det seriekonst av närmast klassiskt snitt, från början kanske inspirerad av crazyn i George Herrimans odödliga ”Krazy cat”, tecknad 1913–44. Det är mycket roligt, fast också oroande.
Något som de flesta serietecknare har gemensamt är intertextualiteten, det vill säga hälsandet till och det rikliga anspelandet på traditionen. Tydligast blir detta kanske hos Joakim Lindengren som nu publicerar en samlingsvolym med Kapten Stofil-serier, ”Gammal är äldst”, ur tidningen med samma namn som ”kaptenen”. Kapten Stofil är inte så mycket satir som en lek med hela serietraditionen, i synnerhet med alla fenomenala superhjältar från Stålmannen till Läderlappen, men Disneyfigurer saknas inte heller. Kapten Stofil är sannerligen ingen superhjälte, utan en riktig gnällgubbe som inte har vidare värst med fysik, och som i riktigt reaktionär anda tillsammans med sin medhjälpare Lädernuckan slåss mot brottslighet och i synnerhet allt som är modernt och åtminstone på ytan progressivt i en evig dröm om den gamla goda tiden då allt var så mycket bättre. Och givetvis har man en ärkefiende, som i alla serier om superhjältar: den livsfarliga Bunnyflickan. Även här bygger läsningen (och tittandet) således på igenkännande.
Roligast av alla i samtida svensk seriekonst tycker jag nog att Lena Ackebo är; hon är helt enkelt sanslöst rolig och träffsäker. Hon är äldre än sina kolleger (född 1950) och det märks en smula när vi nu kan njuta av ett samlingsalbum, ”Gud va hemskt! Tjugo år med Lena Ackebo”. Tyvärr är inte åren för de ursprungliga publiceringarna noterade, vilket är synd, eftersom det hela tiden rör sig om djupdykningar i tidsandan och samhällsklimatet.
Ja, det är verkligen sanslöst roligt och det är en bitande men ändå på sitt sätt snäll satir som riktigt flödar över av träffande iakttagelser. Inte minst är de fångade jargongerna hur kul som helst, där Ackebo skriver som folk talar, något som förstärker den absurda effekten. Här får ”kulturelitens” pretentiösa jargonger och kvasifilosofiska analyser i diverse soffor rejäla slängar och vi som är i ”branssen” rodnar förläget. Fast också vanliga ”svennar” får smaka på satiren, som i den roligaste svenska serie jag över huvud taget har läst, ”Här bor Brynebrinks”. Den handlar om en snäll, välmående och lycklig familj i radhus i en förort, och dess grannar. Det är bara det att hela familjens liv är fullständigt fixerat vid konsumtion och åter konsumtion. Det finns absolut ingen hejd på det helt onödiga skräpprodukter som man inte behöver vilka inhandlas en masse på själlösa köpcentum. En del har kallat denna satir för människoföraktande, men jag tycker att den mildras av en sorts ömhet för de onekligen hårt skruvade parodigestalterna. Det är inte sanningen om dagens Sverige, ändå en del av den.
Nu slår Ackebo till igen, med ”Fucking Sofo”, och det rör sig om en satir över trendnissar och -nissor och knäppgökar på Södermalm i Stockholm, närmare bestämt i ”Sofo”, vilket lär utläsas ”South of Folkungagatan”. När jag för längesedan bodde på Söder var stadsdelen i det närmaste stendöd. Nu är det rena Reeperbahn med krogar och barer överallt. Söderkisarna har ersatts av allsköns trendfolk som låtsas vara hammarbyare och bohemer och har anlagt tre dagars skäggstubb. De i huvudsak sammanvävda berättelserna har som språkrör två kvinnor med begynnande medelålderskris, som iakttar allt detta från sina krogbord. De betraktar trendtjejer på spaning efter kändisar, fullkomligt vansinniga dataspelsnördar som talar som sina spel, usla stå upp-komiker och allt annat trendigt och otrendigt. Miljöer och jargonger och den lätta desillusionen är perfekt fångade, men desillusionen går aldrig över i misantropi, utan Ackebo har kvar sitt goda humör. Ett ytterligare språkrör är en högst irriterande alkis som förstör sittningarna på uteserveringarna med sin ständiga avsky för samtiden, ungefär som hos Christensen och Lindengren. Hans jargong är outhärdlig, och ändå på något vis genomskådande.
Genomskådande, ja. Kanske är det just det som utmärker svensk seriekonst av i dag, en skarp blick för det samhälle och den tid vi lever i, komplett med ett bitskt satiriskt öga, om nu ögon kan vara bitska. Det är en humor som ibland kan gå överstyr, dock som helhet betvingande, ofta mer än samtidsskildringarna och samhällskritiken i skönlitteraturen. Det får nog sägas vara ett gott betyg.
