Med ”Semlan och Gordon – Pappan med de stora skorna” inleder Moni Nilsson en ny serie för barn. Det är tolvåriga Semlan, som med klar blick för det komiska i tillvaron berättar om skolan, kompisarna och livet med mamma, pappa och lillebror. Stort och smått blandas friskt. I samma andetag kan Semlan låta oss få veta både att föräldrarna ska skiljas och att bästisen Gordon letar efter parallellvärldar.

Gordon är en liten filosof som påminner en hel del om Maria Gripes Hugo. Han är orädd, bryr sig inte om hur han är klädd och säger alltid vad han tycker. Även Semlan delger läsaren sina tankar och funderingar över tillvaron. Det kan gälla kyssandets konst som hon övar sig i med Gordon, eller klasskompisarnas förmåga att ha så många fritidsaktiviteter. Själv har hon fullt upp med att bara vara sig själv. Hon undrar också över pappans nya tjejbekanta. De avlöser varandra i snabb takt, ena dagen en mimartist, den andra en hunddressör.

Några gestalter är ganska grovt tillyxade, men i porträttet av Semlans pappa har Nilsson använt sig av palettens alla färger. Skildringen av Semlans vardag har många inslag av fars och absurditet, men under den uppsluppna ytan finns också allvar. Nilssons berättelse både roar och stämmer till eftertanke, och man ser fram emot att få läsa mer om Semlan och Gordon.