Vad är det för likhet mellan Christer Sturmark och Jimmie Åkesson? Jag påminns om barnets gåtor när jag läser teologen Elisabeth Gerles bok ”Farlig förenkling”. Där analyserar hon dessa båda medialt uppburna folkförförares respektive organisationer. När jag läser boken blir jag ungefär lika övertygad som av barnets svar på gåtan. Båda kan simma, vore ett tänkbart svar.
De likheter Elisabeth Gerle urskiljer rör sig genomgående på samma nivå. Hon utgår från den högst allmänna insikten att orden skiftar betydelse utifrån avsikt och sammanhang. Det innebär att när Sverigedemokraterna kallar Svenska kyrkan för en ”folkkyrka”, får ordet ”folk” en snäv och exkluderande betydelse. Kyrkan blir en kyrka för ett visst folk och förlorar sin inbjudande och bredare karaktär.
På liknande sätt betyder ”religion” något annat och mer sinistert när de så kallade Humanisterna använder det än när vi troende gör det. Ty Sturmarks intellektuella kindergarten genomför ett konsekvent otherizing genom sin användning. På samma sätt som de europeiska kolonialisterna definierade de koloniserade som motsatsen till det västerländska förnuftet (vilda, känslostyrda, irrationella) beskriver Humanisterna ensidigt religionen i negativa termer som förnuftsvidrig, antidemokratisk, förtryckande och fiende till människans frigörelse.
Naturligtvis ser Elisabeth Gerle i det en likhet med Sverigedemokraternas entydiggörande beskrivning av islam som hot mot demokratin och kvinnans rättigheter. Båda rörelserna skapar samma förenklade fiendebilder, grovt tillyxade beläten som skall passa de egna, självförhärligande argumenten.
Elisabeth Gerle gör flera goda iakttagelser både i analyserna av Sverigedemokraternas kyrkopolitiska kampanjer och av Humanisternas antireligiösa propaganda. Hon påtalar det paradoxala i Sverigedemokraternas värnande om muslimska kvinnors självständighet och deras annars traditionella familjesyn.
Hon ger också flera utmärkta exempel på hur Humanisterna rör sig med en religionsdefinition modellerad på olika slag av fundamentalism. Det senare får komiska följder, när Sturmark på sin blogg hävdar att både ärkebiskopen Anders Wejryd och hans företrädare KG Hammar inte är kristna på riktigt utan ”kryptohumanister”. Som stöd för sin paternalistiska slutsats anför Sturmark att båda tolkar bibliska utsagor metaforiskt. Det gör de flesta kristna.
Det antyder något om nivån på den svenska livsåskådningsdebatten att Humanisterna trots sin bisarra okunnighet om skilda religionstolkningar tas på allvar. Men trots att Humanisterna är lika okunniga om religion som Sverigedemokraterna är om religion och allt annat, blir jag inte övertygad av Elisabeth Gerles jämförelse mellan de två rörelserna. Förenklade fiendebilder är inte något exklusivt. Varje kritiskt argument bygger på en schematiserad tolkning, ingen invändning fångar ett fenomen i dess totalitet. I det avseendet laborerar vi alltid med renodlade och förenklade bilder; allt tänkande bygger för övrigt på abstraktion och generaliserade iakttagelser.
Att sammanföra Humanisterna och Sverigedemokraterna utifrån deras likartade retoriska strategier blir förfelat. Med de metoder Elisabeth Gerle använder skulle hela den politiska debatten kunna trängas in under samma paraply. För egen del anser jag att både Humanisterna och Sverigedemokraterna är dumbommar. Men det motiverar inte att jag antar ytterligare likheter.
