Nästan på dagen för tio år sedan introducerades den tyske författaren Ingo Schulze på svenska med den internationella genombrottsromanen ”Simple Storys”. Boken, som i löst sammanfogade historier beskriver livet i en före detta östtysk landsortshåla strax efter återföreningen, kom ut lagom till tioårsdagen av murens fall, och hälsades då som en välkommen skildring av die Wende ur ett östtyskt perspektiv.
Då som nu är det denna oerhörda händelse i de forna östtyskarnas medvetande som genomsyrar Schulzes författarskap. ”/…/för många ord, för mycket kläder, för många byxor, för mycket choklad, för många bilar”, utbrister Adam i Schulzes senaste roman ”Adam & Evelyn”. Damskräddaren från DDR har inte mycket till övers för väst, som i hans ögon är ”för mycket, en inflation som dränker allting, de verkliga sakerna, de riktiga sakerna”. Adam vill inte alls lämna sitt land, det DDR där han fört en ganska bekymmersfri tillvaro med hjälp av sin mästerliga förmåga att drapera kvinnokroppar i rätt tyger.
Hans handlag med kundernas kroppar även utan kläder har emellertid lett till att hans flickvän Evelyn fått nog och plötsligt beslutat sig för att lämna både honom och DDR. Det är sommaren 1989, kommunismen vacklar och ryktet går att Ungern håller på att öppna sin gräns mot väst. Evelyn beger sig dit tillsammans med ett par vänner (samt tusentals andra frihetstörstande östtyska ungdomar) med den plötsligt svartsjuke och motvillige resenären Adam hack i häl. Envist försöker han locka henne tillbaka till Östtyskland samtidigt som hennes längtan efter det fria och okända väst tilltar alltmer.
Titeln på denna ”road movie-roman” skvallrar om att Schulze här ägnar sig åt en fri omskrivning av Bibelns paradis och syndafall. Så är romanens många korta kapitel, huvudsakligen uppbyggda kring snärtiga vardagsdialoger, fyllda av anspelningar på Edens lustgård och arvsynden, vare sig det handlar om att vara omgiven av druvklasar på en ungersk vinodling eller att Evelyn erbjuder Adam saftiga fikon eller goda päron medan den senare läser högt om ”kunskapens träd på gott och ont”.
En lika tydlig markör utgör den mer eller mindre pliktskyldiga accentueringen av motsättningarna mellan de båda tyska nationshalvornas respektive verkligheter. Att Adam kör en gammal risig Wartburg -61 (Berlinmurens byggnadsår) är lika självskrivet som att Evelyns västtyske vän susar fram på vägarna i en stor Passat kombi, liksom att Adams klocka ofta visar fel tid eftersom han glömmer att dra upp den medan västtysken förstås har en som drar upp sig själv.
Man kan rimligen inte klandra en författare som vill skriva om ”verkliga människor” (Schulzes eget ordval) för hans realistiska berättarstil. Hans rörliga historia flyger sannerligen fram på raka vägar och skänker helt visst en omedelbar och gripbar stämning åt de historiska händelser som romanfigurerna är omslutna av och i högsta grad delaktiga i. Men just den oreflekterade sakligheten i gestaltningen, bristen på berättarteknisk förtätning i de mest avgörande avsnitten och de svaga personteckningarna hämmar en annars intressant historia om drömmarnas sötma och frihetens förbjudna frukter i en omvälvande tid.
