Få folk i Europa har under de senaste 20 åren upplevt lika stora förändringar som det ryska. Det första årtiondet efter Sovjetunionens kollaps utmärktes av politiskt kaos, massfattigdom, hyperinflation, social deklassering av stora grupper i förening med extrem nyrikedom och en djup nationell identitetskris.
Om dessa omvälvningar berättar Sveriges Radios tidigare Moskvakorrespondent Vladislav Savic på ett fängslande och initierat vis i boken ”Vladimir Putin och rysskräcken”. Savic beskriver huvuddragen i den ryska utvecklingen efter 1989. Han skildrar de turbulenta åren under Jeltsin och återger med inlevelse de vedermödor ”vanliga” ryssar tvingades genomlida.
Samtidigt pekar Savic på det mod och den handlingskraft som Jeltsin uppvisade när han detroniserade den gamla kommunistiska eliten inom KGB, militären och statsförvaltningen – och när han upplöste den sovjetiska statsbildning som till och med Gorbatjov hade sökt slå vakt om.
Ett annat mycket intressant avsnitt i boken rör diskussionen om Putins bakgrund, karriär och ambitioner. Det tycks uppenbart att tillfälligheter mer än något annat kännetecknade Putins väg till makten, men väl där spelade han sina kort på ett utomordentligt skickligt vis. Framför allt återupprättade han den ryska statsmaktens auktoritet och dess traditionellt dominerande roll inom ekonomi och samhällsliv.
Savics bok behandlar emellertid först och främst våra föreställningar om Ryssland och ryssarna. Han menar att man i väst i allmänhet och Sverige i synnerhet har en ensidig och fördomsfull syn på Ryssland; en bild präglad av historiska stereotyper och överdriven rädsla. Han hävdar att dagens ryssar långt ifrån att vara aggressiva, istället känner sig svikna och hotade av väst.
Just på den senare punkten tror jag Savic har en viktig poäng. Demokratiseringen av de gamla kommunistdiktaturerna i östra Europa, liksom deras integration i EU och Nato, innebar samtidigt att västmakterna flyttade fram sina geopolitiska maktpositioner visavi Ryssland. Väst utnyttjade odiskutabelt Rysslands dramatiska försvagning till en expansiv maktpolitik. Framför allt – och fullt begripligt – provocerades Moskva av västmakternas engagemang i Ukraina och Georgien.
Vad som från västs sida framstod som demokratins utbredning uppfattades av ryssarna som en intervention i deras mest traditionella maktsfär. Det faktum att Putin har satt stopp för västs ambitioner i Rysslands gamla ”närområde” har givetvis i högsta grad bidragit till hans popularitet. Savics diskussion av denna utveckling är klargörande och fungerar som en motvikt mot försök att återskapa stämningar från kalla kriget.
Däremot går Savic alldeles för långt när han, som jag uppfattar det, avskriver varje tanke på rysk revanschism som uttryck för traditionell ”rysskräck”. Det förhållande att den nya regimen under Putin och Medvedev har bestämt sig för att söka återta Rysslands maktpolitiska ställning i landets historiska ”närområde”, i ett läge när USA har kört fast i Mellanöstern, är inte konstigare än att väst utnyttjade Rysslands kris under 1990-talet. Hur långt Moskvas maktambitioner kommer att sträcka sig bestäms i hög grad av omvärldens respons.
Om man som den svenska statsledningen de senaste tio åren, som följd av ignorans och naivitet, skapar ett försvarspolitiskt vakum i västra Östersjöområdet, inbjuder man givetvis det nyauktoritära Ryssland att flytta fram sina maktpositioner i förhållande till Baltikum och Norden – när nu tillfälle gives.
Denna bedömning har lika lite med ”rysskräck” att göra som Savics kritik av västmakterna handlar om ”antiamerikanism”.
På samma gång som det är en styrka i Savics framställning att han påvisar västsidans maktspel och dubbelmoral, är det onekligen en svaghet att han inte inser att också det nya Ryssland har långsiktiga geostrategiska maktambitioner i förhållande till Norden och Centraleuropa – precis som Ryssland har haft under flera århundraden.
