Den organiserade brottsligheten, i synnerhet den italiensk-amerikanska maffian, tycks aldrig upphöra att kittla läsares och filmpubliks fantasi. Men idag är den så mycket mer än den italiensk-amerikanska maffian. I själva verket, berättar Roberto Saviano i klippboken ”Skönhet och helvete”, tappar maffian i USA allt mer mark inte minst till ryska brottssyndikat och man kan inte längre som förr kontrollera kärnnäringar som transporter och sophantering.
Tendensen är likadan i Italien, där de traditionella syndikaten fått hård konkurrens av dylika från Albanien, Nigeria och Ryssland, medan man samarbetar med latinamerikanska syndikat när det gäller narkotikaverksamheten.
Precis som i boken ”Gomorra” är det en dyster bild av läget som målas upp. Det är ju numera ”finknarket” kokain som är maffians överlägset största inkomstkälla. Liksom när det gäller den övriga organiserade brottsligheten glider den ihop med den ”vita” ekonomin, så att det till sist blir omöjligt att skilja på brottslighet och vanligt företagande. Dock är även det senare fullkomligt genomkorrumperat, i Italien gäller det främst byggindustrin och det fasansfulla sopdumpandet i södern, som förgiftar människor, jord och djur. Från norr och från utlandet skickas avfallet och klanerna tar hand om profiten. Polis, åklagare och domare står inför till synes omöjliga uppgifter, även om man ibland till en del lyckas rensa upp. Mördandet fortgår. Så vad göra?
Saviano andas en liten, kanske med betoning på liten, optimism. Han hoppas på folket, att dess leda vid syndikatens framfart skall resultera i ett brett folkligt motstånd som till och med kan få politikerna att vakna. Det kan man alltid hoppas, även om det är svårt att tro. Romantiskt och idealistiskt sätter Saviano också sin tilltro till ordets, språkets och litteraturens makt.
I övrigt innehåller denna klippbok artiklar av varierande slag och kvalitet, bland annat en om författarens besök hos Svenska Akademien, vars ritualer framställs ungefär som dem vid Solkungens hov i Versailles.
Det är roande, liksom en förödande och dråplig beskrivning av den brackiga Cannesfestivalen. Här finns också porträtt och minnesord samt några rätt likgiltiga recensioner, där Saviano till exempel kallar filmerna ”Full Metal Jacket” och ”Apocalypse Now” för ”två av de största som någonsin gjorts”, hur man nu vet det (dessutom betecknar han FNL som Vietcong, vilket vi aldrig gjort i Sverige och det borde ha korrigrats i översättningen).
Här säger han dessutom emot sig själv och sin tro på litteraturen, när han menar att Hollywoodfilmen är det enda som kan skapa epik.
Saviano har en viss förkärlek för svepande formuleringar – inte är väl jiddisch ett dött språk (i en artikel om IB Singer), men däremot ett litet. En artikel om fotbollsgeniet Lionel Messi är intressant, men pretentiös på det sätt som ofta blir resultatet när intellektuella ska skriva om fotboll.
Sammantaget är det dock en fascinerande rad artiklar, viktiga påminnelser om den värld vi lever i. En värld där kulturnationen Italien styrs av en pajas, om än livsfarlig. Hur kunde det gå så långt?
