Nathalie Sarraute föddes i Ivanovo, Ryssland, och dog i Paris 1999.
”Den nya franska romanen” var när den kom på 50-talet ingen enhetlig rörelse, inte ens en rörelse, även om den ofta framställts som en sådan. Claude Simon, Michel Butor, Alain Robbe-Grillet och Nathalie Sarraute var mycket väsensskilda författare. Vad som förenade dem var väl en misstro mot den traditionella epiken även om Faulkner och Proust var husgudar och Barthes kritisk gudfader. Hur lästa är de idag? Inte så mycket, även om Simon fick Nobelpriset på 80- talet och hans ”Vägen till Flandern” är en av mina bestående läsupplevelser, liksom Butors spännande ”Tidsschema”.
Gemensamt hade de ett utforskande av stil och språk, av språkets möjligheter, men också av dess irrgångar, återvändsgränder och fällor. Man vände sig bort från den traditionella epiken, helt enkelt, och kom att djupt påverka den språkinriktade poststrukturalistiska kritiken. Inte heller den är ju så het numera.
Nathalie Sarrautes ”De gyllene frukterna”, som nu återutgivits, är ett paradexempel på hur den nya franska romanen kunde se ut och, om jag ska vara elak, dess excesser. Boken är en enda lång utforskning av språkets möjligheter och av dess förstörande krafter, som Laura Lindstedt påpekar i sitt utmärkta förord.
Det är tidstypiskt en berättelse om en berättelse, ”De gyllene frukterna”, som kommenteras och diskuteras av några Parisintellektuella. Inget kretsar kring epiken, knappast heller kring berättelsen som sådan: allt är en vindlande diskussion med många omtagningar om språket och stilen, om vad vi egentligen kan uttrycka i språket och var dess gränser finns. Man kan tycka att detta är både bjudande och krävande. Och, javisst, det är det. Läsare både inom och utanför boken går hela tiden in i varandra, vem som talar är inte väsentligt, här är språket given huvudperson.
Är ”De gyllene frukterna” (alltså den som de läser) en bra bok eller inte? Diskussionen vindlar sin egen väg. Jag tycker inte att romanen riktigt har åldrats med behag. Teorin lyser hela tiden igenom, även om det finns replikskiften som är briljanta. Sarraute blev nästan hundra år gammal och av lätt förståeliga skäl aldrig någon kioskvältare i sin rika produktion. Här skulle trots all grå teori behövas mer av hjärta och berättelse, som ju trots all experimentlusta fanns hos inte minst Simon: helt enkelt en historia som griper tag. Jag förstår förvisso att det är en fascinerande uppgift att skildra ordlösa ögonblick utanför språkets räckvidd, men risken är att det blir stumt.
”Den nya franska romanen” hade en kort blomstringstid, och är idag inte särskilt läst ens i Frankrike. I synnerhet Robbe-Grillet har väl mest ihågkommits som närmast dödtrist och när jag för många år sedan rekommenderade ”Jalusi” till en vän fick jag efter någon vecka ett telefonsamtal: ”Vet du att du har förstört en hel läshelg för mig?”
Men nog tål ”De gyllene frukterna” faktiskt en omläsning, den är ju inte tjock. Åtminstone som ett tidsdokument från en av de briljanta hjärnorna på vänstra stranden i Paris.
