Verkligheten nedtecknas står det på bokryggen, så får vi kalla denna tunna bok med sin utomordentligt långa titel. Den är skriven av författaren Pär Thörn och illustrerad av bildkonstnären Ragnar Persson, den ser ut som en diktsamling men är snarare en sorts poetiskt dokument av det slag som omskrevs i OEI:s närmare 1300 sidiga nummer DDDD i fjol. De fyra d:na står för dokument, dispositiv, deskription och diskurs, och det slår mig att de samtliga passar in på Perssons och Thörns bok.

Dokumenten utgörs av förhörsprotokoll, brev, transkriberade telefonsamtal, föremålsbeskrivningar, låttexter och sist i boken teckningar och fotografier. Det är fråga om fingerade dokument kring det fiktiva knivmordet på Robert Risberg, frontfigur i black metal-bandet Satanic Red Storm. Han mördas i Uddevalla 1996 av Stefan Persson, medlem i ett annat black metal-band, som döms till nio års fängelse.

Allt detta kunde ha hänt, liknande har hänt; det rör sig om ”pseudodokument”, för att använda en term av Martin Glaz Serup. Eller varför inte mockument? Påhittade dokument varvade med autentiska inslag. Boken för oss rätt in i en subkultur – den extrema metalrockens – och får oss att grunna över anknytningen till asagudarna, till Nietzsche, till Baal, Lucifer och Odin. Att metalrockarna använder dessa figurer efter behag och att de inte kan ses som alltigenom onda influenser är en poäng; i en fotnot framhålls till exempel hur Lucifer också var namn på en tidning utgiven av den svenske socialdemokraten Atterdag Wermelin (1861–1904), helt på riktigt.

Stort nummer görs av att Risberg var politiskt aktiv kommunist medan Persson är nazist – den förre politiserar konsten, den senare estetiserar politiken – ändå förblir det oklart om detta var Perssons motiv eller om det var fråga om ”vanligt fyllegräl”, som en tillfrågad säger. Klart är dock att de politiska motsättningarna finns, och de ställs också i fokus, som för att visa på att allt som går under benämningen ”black metal” – eller mer generellt, en subkultur – inte kan dras över en kam.

Förhörsprotokollen illustrerar distansen mellan utfrågaren och den förhörda, kontaktlösheten, det asymmetriska maktförhållandet – utfrågaren har all makt, den förhörda framstår snarast som en smått löjeväckande figur utan möjlighet att uttrycka sin värld på sina egna villkor, sitt riktiga jag. Metalmusiken är en kanal för autentiskt självuttryck för dem som inte annars har någon röst, och rösten blir ibland ett ylande, som i en fotnot knyts till Gustav Frödings ”Vargsång”.

Allt kan också ses som en enda stor parodi, utom att meningen nog inte är att framkalla ett lustfyllt skratt utan snarast uttrycker en avantgardistisk svart humor. Svärtan smärtar, den är anarkistisk, rebellisk. Vad är det då som parodieras? Allt från metalrock till polisförhör till dokumentering överhuvud.

Alternativt kan tilltaget ses som ett sätt att sammanviga Thörns märkliga författarskap med Ragnar Perssons märkliga teckningar. Här finns foton med t-tröjor på den mördades band men också med mördarens band Asmodeus SA, här finns ett foto på den blodiga morakniven, här finns suggestiva teckningar med dödskallar, svärd med mera. Allt detta i slutet av boken.

Textmässigt är det här inte Thörn när han är som bäst eller roligast. Men det är anmärkningsvärt hur paret Thörn–Persson med små medel lyckas frammana känslan av autenticitet, av att detta är ett brott som verkligen ägt rum. Verkligheten nedtecknas inte, men nedteckningen skapar verklighet. Detta är en bok som är både särpräglad och mitt i tiden.