”Jag vill inte att du ska dö mamma.” ”Jag ska inte dö.” ”Inte förrän du blir jättegammal?” ”Nej, inte förrän då.”

Femåringens förhör äger oftast rum på kvällarna. Svaren går på autopilot, slirar lite men landar till sist i hans huvud så att sömnen äntligen kan infinna sig.

”När vi talar om dödlighet talar vi om våra barn”, skriver Joan Didion. Det är sant, dödligheten är inskriven i dem, fruktansvärt uppenbar redan från början. Med stor precision träffar hon smärtpunkten i att bli förälder: ”Sedan hon hade fötts hände det aldrig mer att jag inte var rädd.” Barnen skriver också in dödligheten i sina mammor och pappor. Till exempel genom att påminna dem på kvällen. Till exempel genom rädslan för att bli övergivna.

Didions bok om maken John Dunnes död, ”Ett år av magiskt tänkande”, var berättelsen om en 41 år lång relation som slutade med en hjärtattack, en förkrossande förlust av ett gemensamt liv. Knappt två efter Johns död dör också parets enda barn, dottern Quintana Roo. Om henne handlar ”Blå skymning”.

Valet av titel anspelar på de blå timmar som New York försätts i under några vårkvällar varje år. Det är ett vackert ljus, men vemodigt, det väcker ängslan inför dagens oundvikliga slut. Hela boken är en sådan skymning. Minnen och språk, kropp och själ går mot sitt slut.

Ändå börjar det alldeles tydligt, med bilden av Quintana på hennes bröllopsdag. Där är doftrankorna, tyllslöjan och hennes tatuerade blomma på axeln. Associativt glider minnet vidare till ett hus familjen bott i, till flytten från Kalifornien, till reflektioner över vad som kan få en människa att tappa livsmodet. Precis som i ”Ett år av magiskt tänkande” företar Didion en närgången observation av sig själv och sin sorg.

I förhållande till dottern blir det en sårig rannsakan. En dikt som Quintana skrivit väcker obehagliga frågor om hur hon upplever världen. Femåringen som sätter upp mammas talesätt på väggen: ”Borsta tänderna, borsta håret, tyst, jag arbetar”, och som hela tiden försöker agera vuxen. Det är minnesbilder som i efterhand gör ont: ”Var det jag som var problemet?” Dotterns snabba humörsvängningar, som får namn, som sedan får nya namn. Till sist namnet borderline personlighetsstörning. Men namnet hjälper inte mot det gapande hålet, tänk om Quintana aldrig förstod hur behövd och älskad hon var? Om alla hotell hon bodde på och alla Chanelklädda kvinnor hon hade omkring sig i själva verket inte var något privilegium? Om det var mer komplicerat att vara adoptivdotter än vad hennes föräldrar ville erkänna?

Didions omtalade stil, det svala och charmerande, är också på väg in i skymningen. Sorgen kräver något annat. Nu är satserna rituella upprepningar, det är något hon försöker förstå. Förstå att dagen är över och att hon inte var där medan den pågick: ”Hon var redan då en person. Jag kunde aldrig unna mig att inse det.” Nuet, det försvann innan dess oerhörda värde visade sig.

Samtidigt finns spår kvar av det korthuggna, isande: ”Det fanns en tid då jag hade ett barn. Den perioden tog slut.” Didion kämpar, men det är svårt att hitta en form för att tala rakt ut om Quintana. Den språkliga funktionsnedsättningen följer den kroppsliga, hon ramlar och slår sig blodig i lägenheten. Människor slutar att lyssna på henne.

”Blå skymning” är skriven som en fördröjning. Alla insikter kommer senare, ”först då förstod jag…”, ”långt efteråt insåg jag…” Detta förspillda nu är det mest sorgliga av alltsammans.

När Didion blir sjuk av överansträngning läser hon hur Ntozake Shange resonerar efter sitt slaganfall: ”Det som jag har lagt på minnet är mitt barns ansikte under olika perioder i hennes liv.” I ensamheten och osäkerheten, i rädslan för det som fortfarande kan förloras, är det sitt barns ansikte som Joan Didion tänker på.

Och det är först vid sista meningen som jag inser att jag gråter.