Lätt handlag, invändig tyngd och en liksom klargrå norska utmärker Steinar Opstads poesi. I Norge räknas han till sin generations yppersta (han är född 1971) och rentav till samtidens mest betydande över huvud taget. Och med rätta. Opstad, som debuterade 1996 med ”Tavler og bud”, har en poetisk röst som är lika säregen som betvingande.
Hans dikter är vanligen korta, där sammanglöds personlig kamp med filosofisk och kristen diskurs, tidlösa frågor om mänsklig existens med förbiilande samtid. Det finns hos denne poet också en djup enkelhet som inget har med publikfrieri att göra utan snarare med en strävan efter språklig sannfärdighet, efter en naken närvaro i skrivakten. Genom det solitära vidrör hans dikt något gemensamt, lite som hos Ekelöf. Även Opstad intar för övrigt, hur hyllad han än blivit, ett starkt utanförskap och han markerar det också i sin dikt, utan koketteri.
”Avhymninger” heter Opstads sjätte diktsamling. Här drivs förenklingen ännu något steg och samtiden har fått mer plats: tsunamikatastrofen, Irak och Gaza, ett möte med Anna Politkovskaja, ett tal av president Medvedev. Ändå är det inte främst tack vare sådana markörer Opstad känns aktuell, det är rentav så att hans utgångspunkter gentemot stora världen kan ligga ganska nära det banala. Det är anslaget mer än ämnet som ger Opstads dikt dess höga karat, och med anslaget följer både det allmänetiska och privata.
Bokens titel aviserar ett slags negerande tematik. Hölderlins långa dikt ”Patmos” blir hos Opstad en andlig vändpunkt, början för ”den västerländska sömnen”. Hädanefter, fortfar dikten, ”skulle livet / brytes mot den høye tonen / hymnen som forklarer”. Och dikten sluts: ”Jeg skriver for å forendre meg / og er ikke den som elsker / dypest, høyest eller lengst / så løs meg fra denne hymnen”.
En vacker strof, oavsett vad man anser om den underförstådda poetiken eller den ganska oväntade hypotesen att det hölderlinskt hymniska än idag på något vis skulle vara ett förhärskande kulturdrag i väst. Det finns förstås en motsägelse här. Opstad avslår sig hymnen, men skapar kanske själv, genom påståendet om dess betydelse, ett slags strukturellt identiskt negativ av densamma.
I de dikter som följer bönen, emellertid: inget hymniskt, knappt ens sång, men däremot tal, stadigt och med en märklig värme. Kanske även med diskret inbyggda löften, inte om ett hinsides ljus utan om ett jordiskt. Om diktens fortgång. Ty Opstad är lika uppmärksam på ordens aura som på fenomenen. Det finns en närmast mystisk förbindelse mellan ord och innebörd som jag tror är Opstads egentliga ämne. Det är också där poeten själv, som förste läsare, måste förvånas över vad det nu är som måste föras vidare:
Etter att klokkene har ringt
og kornet har blitt høstet inn
fraskriver jeg meg
mitt bondske lynne
Jeg er snarare sorgløs
Dødsangsten, som hamret
i hjertet, er borte
og kornet males till lys
