Det är en vanlig föreställning att det var socialdemokratin som gick i spetsen för det demokratiska genombrottet i Sverige. Medan högern strävade emot, tror man då, var det socialdemokratin som drev på. Det var bland socialdemokraterna som demokratin hade sina bästa vänner. Denna föreställning är i det väsentliga en myt. Inställningen till demokratin var inom den svenska socialdemokratin delad, motsägelsefull och vacklande. När det gäller väsentliga inslag i den moderna demokratin - rättsstatlighet, konstitutionalism, medborgerliga fri- och rättigheter - var högermännen mera pålitliga försvarare än socialdemokraterna. Denna vacklan och tvehågsenhet avspeglade sig även i socialdemokraternas inställning till den kamp för och emot demokratin som pågick ute i världen. På den punkten skulle arvet visa sig seglivat.
Den oklara hållningen till demokratin är inte förvånande. Socialdemokratin före 1917 rymde element som anarkisten Hinke Bergegren. Bergegren avvisade "sådant strunt som allmän rösträtt" och föredrog terror ("småmord") som kampmetod. Socialdemokratin rymde också dem som efter 1917 skulle slå följe med Lenin, demokratins beslutsamme motståndare i teori och praktik. Bolsjevikrevolutionen i Ryssland blev mycket riktigt det som permanent skulle splittra den svenska arbetarrörelsen i en reformistisk (demokratisk) och en revolutionär (antidemokratisk) gren. Det dröjde dock länge innan den splittringen stabiliserades. Inom både SAP och Vänstersocialismen blandades länge demokratiska och antidemokratiska tendenser om varandra. Den som mera än någon annan och ofta i hård kamp mot motståndare inom det egna partiet räddade den svenska socialdemokratin för demokratin var dess ordförande - Hjalmar Branting.

Den händelse som ställde kampen om demokratin inom socialdemokratin på sin spets var den ryska revolutionen. Detta gällde
såväl i ett internationellt perspektiv, inom hela den europeiska socialdemokratin, som i Sverige. Hur diskussionen utspelade sig har vi nu fått en mera noggrann och i detalj gående kännedom om än någonsin. Det har skett genom Aleksander Kans bok Hemmabolsjevikerna. Alexander Kans universitetskarriär tog sin början inom det forna Sovjetunionen. Sedan 1992 är han svensk medborgare. Vid det laget innehade han redan en personlig professur i Uppsala med relationerna mellan Ryssland och Skandinavien som huvudsakligt forskningsfält. Numera är han emeritus. Den moskvakommunism som ursprungligen präglade Kans arbeten har han successivt (om än ofullständigt) frigjort sig från. I "Hemmabolsjevikerna" är det framför allt det outtröttliga arbetet med källorna som imponerar. Kan har spritt ut nätet vitt och sänkt det djupt. Fångsten är också avsevärd.
Kan skildrar sålunda med rikare källmaterial än någonsin den viktiga roll som svenska socialdemokrater spelade för att under 1917 hjälpa Lenin och andra bolsjeviker att resa hem till Ryssland från emigrationen. Därmed kom de svenska "hemmabolsjevikerna" att ge sitt bidrag till att gruppen kring Lenin lyckades kidnappa den ryska revolutionen och kanaliserade den bort från demokratin i riktning mot den proletära diktaturen.
Personer som Fabian Månsson, Kata Dalström, Zeth Höglund, Ture Nerman, Karl Kilbom, Otto Grimlund och Fredrik Ström kom att för en längre eller kortare tid slå följe med bolsjevikerna. För dem var det den ryska oktoberrevolutionen som blev ledstjärnan. Att också Sverige skulle bli kommunistiskt var förhoppningen. Till den revolutionära ledningen i Ryssland skrev Grimlund 1919: "Vi vänta nu på att revolutionen skall internationaliseras. Så fort detta sker slår Sveriges timma." Det hela slutade inte oväntat i en begäran om pengar: "Vi hemställa därför till eder att i världsrevolutionens intresse utanordna så stora anslag som möjligt." Ibland hoppades man på att Röda armén skulle sprida sovjetmakten med bajonetten. Under rysk-polska kriget 1920 när den
röda ryttararmén för en stund tycktes gå segrande fram skrev Ström i dagboken: "Må Budennys hästar snart dricka både Spees, Seines och Temsens vatten!"

Men naturligtvis fanns det demokrater också inom den svenska arbetarrörelsen. Mest betydelsefull och mest konsekvent var Hjalmar Branting. Hans inflytande blev bestämmande för att socialdemokratins officiella reaktion på oktoberrevolutionen blev entydigt negativ. Bolsjevikkuppen fördömdes som en dolkstöt i ryggen på den ryska demokratin och revolutionen. Tydligt stödde man mensjevikerna i deras kamp mot de "bolsjevikiska herostraternas terroristiska regim". Alexander Kerenskij, som störtats genom Lenins kupp, blev Brantings vän och hyllades i svensk socialdemokratisk press. Branting beklagade för sin del att ententmakterna (Storbritannien, Frankrike, USA) inte hade intervenerat med större kraft i Ryssland till stöd för demokratin. Hade man slagit till i tid och tagit parti för den konstituerande församlingen, skrev han 1919, "så hade troligen den bolsjevikiska episoden varit avslutad vid detta laget". För frihetskampen i Finland hade Branting sympatier trots att en stor del av hans eget parti höll styvt på den röda sidan i inbördeskriget som syftande till Finlands sovjetisering. Undra på att bolsjevikerna i Ryssland och hemma i Sverige alltid uttryckte sin djupaste avsky för Branting!

Orsakerna till den tidiga svenska arbetarrörelsens vacklande inställning till demokratin är inte svåra att komma underfund med. Målet var den socialistiska revolutionen. Demokratin var på sin höjd ett medel, vars ändamålsenlighet eller brist på ändamålsenlighet man kunde ha delade meningar om. Till och med hos en man som Branting var det först så småningom som demokratin kom att framstå som ett ändamål i sig, sidoordnat eller till och med överordnat socialismen. För andra inom socialdemokratin var det lika självklart revolutionen och socialismen som var målet, demokratin och rösträtten bara en gångbar taktik. Inställningen till oktoberrevolutionen i Ryssland blev
proberstenen. Kans innehållsrika bok påminner oss om detta och mycket annat som inträffade under den turbulenta epoken 1914-1920.