I denna tidning har jag skrivit om Per Gunnar Evanders båda böcker från 2002, romanen ”Plötsligt medan dimman lättar” och den prosalyriska ”Anmärkningar om saknaden”. Den förstnämnda summerade jag, efter många positiva rader, med orden: ”mellanbok som han - med sin enorma kapacitet för människoskildring - knappast behöver anstränga sig för att skriva”. När jag läste den sistnämnda insåg jag att jag kanske valt en lite för enkel väg. Per Gunnar Evander skriver på 2000-talet en annan sorts böcker än på 1970-talet, vid en direkt jämförelse med exempelvis ”Härlig är jorden” och ”Måndagarna med Fanny” kom den sena romanen ”Plötsligt medan dimman lättar” till korta. Nu är jag av en annan uppfattning.
Evanders senaste roman, I min ungdom speglade jag mig ofta, är en pendang till ”Anmärkningar om saknaden”, några av de prosalyriska skisserna och dagboksutdragen har bakats in i den nya boken.

Författaren återanvänder
på ett märkligt sätt. Den nya boken är självbiografisk. Evander får av en god vän i uppdrag att skriva en roman utifrån en drömbok, dagboksnoteringar och andra anteckningar. Författaren får låna en stuga intill en sjö i trakten av Kolmården. Där slår han sig ner för att skriva.
En sällsam spegeleffekt uppstår. Arbetet med romanen i romanen går trögt, till slut river berättaren i vredesmod sönder dagboken och drömboken, försöker bränna upp alltsammans, utan att lyckas. Han beger sig sedan ut med båten för att ”dränka” de halvt sönderrivna anteckningarna. Den flatbottnade båten är inget ställe för upprörda personer; på ett tragikomiskt sätt hamnar författaren i vattnet jämte sina papper, överlever äventyret med ett nödrop, tas in på sjukhus. Det misstänks att han försökt ta sig av daga, vilket läsaren vid det laget kan förstå med tanke på den uppgivenhet som dittills präglat berättaren/författaren.

Fokus i denna bok - liksom i ”Anmärkningar om saknaden” - ligger på den döda dottern Andrea; grundstämningen
utgörs av en sorg som fadern ännu inte, tio år senare, kommit över. En sorg som för övrigt bor granne med vreden. Själv skriver han: ”Det är ingen tillfällighet att saknaden och vreden kan samsas hand i hand.”
Romanen inuti romanen ter sig alltså som ett misslyckande, han river ju sönder det som skulle kunna utgöra några av romanens byggstenar. Men som läsare sitter man med den färdiga boken i handen, en roman som är grundad på drömboken, dagböcker och spridda anteckningar. Detta är typiskt för Per Gunnar Evander.
Någonstans i romanen skriver han att alla hans böcker i någon mening är självupplevda. Den fiktionens hinna, mer eller mindre tunn, mellan den egna erfarenheten och texten som finns i Evanders tidigare böcker är i den prosalyriska boken från 2002 helt borta; det kanske var den text Evander måste skriva om sin förolyckade dotter Andrea för att över huvud taget kunna närma sig sorgen. Han tog steget från en fiktiv berättare som nästan är identisk med författaren till en berättare som är
författaren själv. Det är inget litet steg, fast det kan tyckas obetydligt. Som en glidning bara, men ändå så mycket mer.

Att till sist ifrågasätta ”knåpandet” med påhittade figurer är något vi känner igen från Hjalmar Söderberg. I dennes fall innebar det slutet på hans fiktiva period, ”Den allvarsamma leken” blev hans sista påhittade bok.
Per Gunnar Evander lämnade fiktionen genom att skriva ”Anmärkningar om saknaden”, men var inte ”Plötsligt medan dimman lättar” en förebådan om vad som skulle komma? Den namnlöse jagberättarens fixering vid ensamhet, övergivenhet och isolering. Evander tycks ha kommit ut på andra sidan, inte i någon icke-fiktion - som Söderberg - utan i en självbiografisk prosa som får mig att tänka på författare som Kerstin Thorvall, Anders Paulrud och Arne Sundelin. Hinnan av dikt och förbannad lögn är bortskrapad, allt som återstår är själens obotliga ensamhet och sanningens frätande vita ljus.

Det evanderska språkbruket finns dock kvar. Den ibland vassa självironin,
fingertoppskänslan för vardagskomik, de fint balanserade spetsfundigheterna. I den förra boken om dottern Andrea skrev han om sorg, svartsjuka och bitterhet över vänners svek, naket och ohöljt. I den nya boken framträder samma känslor, men omgivna av en lugnt framskridande prosa. Bitterheten över de ogärningsmän som bara behövde plikta hans dotter Andreas liv med dagsböter är dock lika svidande. Liksom bitterheten mot hans ”före detta så kallade hustru”, en formulering som återkommer.

Till sist vetter ”I min ungdom speglade jag mig ofta” precis som ”Anmärkningar om saknaden” mot tystnaden. Den gode vännen Eskil - som inte är författare - konfronterar Evander med sakernas verkliga tillstånd: ”Det är nog bara ni författare som tror att det finns ord som täcker vad man känner, men alla vi andra vet att det inte finns någonting att säga till sist, ingenting!”
Ändå utgör Per Gunnar Evanders texter en besvärjelse mot sådana tankar.