Frilansjournalisten Monica Antonsson håller upp ett välläst exemplar av första upplagan av Liza Marklunds bok ”Gömda” under tidskriften Neos debatt om boken i Stockholm.
Foto: SCANPIX
Det surrar av förväntningar när Publicistklubben har inviterat till månadens debatt. De senaste veckornas uppståndelse kring frilansjournalisten Monica Antonsson och författaren och journalisten Liza Marklund – och indirekt en kvinna vid täcknamn Mia Eriksson – ska avhandlas. Publiken är rekordstor, alla får inte plats. Vad lockar?
Under de senaste veckorna har omkring tre, fyra olika diskussioner pågått på en och samma gång, svåra att alltid hålla isär. I vilken utsträckning är Liza Marklunds historia i boken ”Gömda” om misshandlade och förföljda Mia Eriksson tillrättalagd? Är det rätt att lansera en bok som sann , när verkligheten är friserad? Hålls författaren och journalisten Liza Marklund om ryggen av medieetablissemanget som vägrar kommentera Antonssons bok, Mia. Sanningen om Gömda, vari hon går tillrätta med Marklunds berättelse? Har den larmande bloggosfären äntligen fått ett berättigat genombrott? Eller pågår kanhända ett drev där bytet är en kvinna rik i flera avseenden; på framgång, på pengar, på läsare och uppmärksamhet?
Vid mitten av 1990-talet, när ”Gömda” gavs ut, var svenska medier starkt upptagna med frågan om våldet. Omfattningen överträffade tidigare decenniers rapportering. Nyhetsjournalistiken gav alarmerande bilder av ungdomars våldsbrottslighet, av fotbollshuliganer, MC-gäng, rasister, skinnskallar och invandrargäng. Vid den tiden fick också temat om mäns våld mot kvinnor och barn stort genomslag. Samtidigt kom en vridning i berättarperspektivet: offret hamnar i centrum för intresset, förövarens roll blir mindre framträdande. Offerrörelsen får ett tydligt genomslag under decenniet, olika brottsoffermyndigheter etableras och blir en röst i våldsdebatten. Det är i en sådan samhällskontext som Liza Marklunds bok ”Gömda” publiceras. Boken är ett uttryck för sin tid.
Marklunds berättelse föll på plats i det pågående offentliga samtalet om mäns misshandel av kvinnor. Problemet hade, menade många, förtigits allt för länge. ”Gömda” slog an alla tidens strängar, Liza Marklund avläste skickligt debatten och gav liv och röst åt tystade, slagna och hunsade kvinnor. Vem är den journalist att där och då, år 1995, undersöka sanningshalten, kontrollera källorna och ifrågasätta bokens rollbesättning? Vi ville att historien skulle vara sann.
Därför kunde författaren och journalisten Marklund riskfritt underkommunicera och felkommunicera vad hon hade gjort. Hon renodlade, la till och ifrån, tog sig de friheter romankonsten ger men deklarerade samtidigt att berättelsen baserades på riktiga händelser. Genom marknadsföringen av boken som ”En sann historia” knöt hon och förlaget, det första var Bonnier Alba, an till journalistiken. De ville dra nytta av det journalistiken står för: att normativa krav på källkritik är tillvaratagna och att bara minimala ändringar gjorts i syfte att skydda människors identitet. Om vi tror att det är journalistik vi läser, accepterar vi att en viss vinkel är vald, att saker och ting ställs på sin spets och att en del detaljer är förändrade av hänsyn till inblandade, till exempel anhöriga, som kan fara illa. Men vi accepterar inte att fantasin tagit över, att frihetsgraden varit densamma som fiktionens. Vi kräver att författaren lever upp till journalistikens dygder.
17, 18 år senare, när frilansjournalisten Monica Antonson får kontakt med några av dem som på olika vis är omtalade med fingerade namn i boken ”Gömda” , hävdar dessa att de är de egentliga offren, nämligen offer för boken, offer för författaren Marklunds diktning och offer för den fantasifulla kvinnan som är huvudpersonen i ”Gömda” och vars historia sägs återgiven. Antonsson skrider till verket och tar sig an boken som vore den ett reportage. Hon går i bokens spår, uppsöker med en imponerande envishet alla tänkbara platser, människor, myndigheter. Och avtäcker distansen mellan romanen och verkligheten. Dörr efter dörr slås in, till slut finns inte mycket kvar av ”den sanna historien”. Liza Marklund har tagit sig en lång räcka skönlitterära friheter och missbrukat ett ord som ”sann”.
Så uppstår en debatt om Antonssons fynd. Särskilt livlig är den i bloggsfären. Hur kan en känd författare och journalist som Liza Marklund göra detta mot oss? Här florerar en närmast naivistisk uppfattning om såväl dokumentärromanens som journalistikens sanningshalt. År 2008 får Marklunds ursprungliga dubbelkommunikation, att skriva fiktion men deklarera journalistik, ett helt annat mottagande än år 1995. Samhällskontexten är en annan, kvinnomisshandel ett etablerat tema som inte ropar efter gestaltning på samma sätt som under 1990-talet. Nu faller strålkastarljuset i stället på den manliga huvudpersonen, den arabiske hustrumisshandlaren – och därmed på det somliga uppfattar som bokens rasistiska och islamofobiska drag. Men framför allt är Marklunds hantering av sanningen i fokus och temat blir de traditionella mediernas undfallenhet. Enligt idoga bloggare kan det förklaras med Marklunds position och nätverk.
Här uppstår drevet. Bloggarna är förfasade, och uppträder som bedragna: också de är offer som kräver upprättelse. Om något är detta ett tidens tecken: lusten till och anspråken på identitet som offer. Bloggarna, denna högst sammansatta grupp med allt från aktivt PR-folk till olika individuella stämmor, ställer krav på Marklunds avbön. Ty bloggosfärens aktivister betraktar sig i dag som journalistiken förr: som folkets sanna företrädare och röst. Den journalistikens ideologi som statsvetaren Olof Pettersson betecknat som ”journalismen” odlar föreställningen om en hierarki där makten finns i toppen, folket i botten och journalisterna som förmedlande länk däremellan. Nu hävdar bloggosfärens talesmän att de är länken, de är demokratins nya garant.
Och genomslaget kommer, jakten tar vid. Nyhetströskeln sänks, alla historier som ryms inom den allt snävare tolkningsramen av Marklunds brott och moraliska normöverträdelse får utrymme. Alla aktörer som har ett eller annat intresse av att ge igen, till exempel skönlitteraturens konnässörer, bereds plats. När författarnamnet Marklund nämns ser Ernst Brunner ut att hålla sig för näsan.
Förbrytelsens proportioner förstoras – och på Publicistklubben kan röster göra gällande att Liza Marklund inte borde få komma till tals ens i Expressen, hon har förverkat sin rätt som krönikör. En del i publiken applåderar. Nu ska villebrådet fällas. Dubbelkommunikationen har fått ett högt pris.
