De flesta känner till de italienska brottssyndikaten. Camorran på senare år genom Roberto Savianos insatser. Cosa nostra, det som vi i dagligt tal betecknar som maffian, genom oräkneliga böcker och kanske framför allt filmer, de senare inte sällan med en både romantiserande och skrämmande prägel, ibland av rätt tvivelaktigt slag.

Färre känner nog till den kalabriska ’Ndranghetan. Det borde vi göra, med tanke på dess enorma makt, inte minst över den internationella droghandeln. Sagt och gjort, detta vill den oförtröttlige maffiahistorikern och -journalisten Tomas Lappalainen, som i en rad böcker skildrat brottssyndikaten, ändra på. Det gör han i en som vanligt lika välskriven som väldokumenterad bok, späckad med fakta och historia, till det överrikas gräns ibland, och med reportage och personliga minnesbilder.

Här lämnas inga aspekter på den kalabriska maffian och dess märkliga historia obehandlade, snarare minutiöst ordbehandlade. Det är en veritabel rysare och samtidigt en lärd odyssé som radikalt ökar läsarens förståelse för detta både egendomliga och skrämmande fenomen. Att det förekommer en del generaliseringar får skrivas på ämnets svårighetsgradskonto.

Detta märkliga, karga landskap, så fattigt och så nästan stiliserat vackert, härjat av jordbävningar och gruslaviner från bergen (de senare som alltid åstadkomna av människan, genom mer eller mindre legala skogsskövlingar). Men fattigdomen är alltså ett sken, åtminstone för dem som är inbegripna i den sannerligen lukrativa brottsligheten.

Knarkhandeln, via Latinamerika, cigarrettsmugglingen, beskyddarverksamheten och korruptionen, för att inte tala om maffians gamla favorit, den genomruttna byggbranschen (var vis om att maffian slickar sig om munnen inför utsikterna till att bygga upp efter den senaste jordbävningskatastrofen), omsätter miljarder och åter miljarder. Jag blir alltid lika häpen över hur kokainhandeln kan vara så lukrativ. Jag har alltid haft för mig att kokainmissbruk är något som rockstjärnor och andra smärre minoriteter ägnar sig åt, men jag har uppenbarligen fel. Det snortas tydligen litet här och var.

Hur kan detta fortgå i en modern, demokratisk stat? I sina mer teoretiska utläggningar om saken är Lappalainen inne på förklaringsgrunder som han tidigare använt. I det södra Italien, sedan enandet 1861, har staten en flagrant brist på legitimitet. Misstron i syd är djupt rotad i de breda folklagren, som sedan urminnes tider betraktat norr som en förtryckare.

Författaren går så långt tillbaka som till antiken, då grekerna koloniserade även Kalabrien och förde med sig numera typiska hämnd- och vendettamönster. Genom tiderna har klanväldena försetts med en mytisk befriaraura, även när man också förgripit sig på vanligt folk. Dessa ränder tycks aldrig gå ur, även om det naturligtvis också handlar om fruktan för maffians våld. Därav tystnaden.

Det finns starka kulturella band mellan maffian och dess familjeklaner och befolkningen – det gäller hämnd- och hederskulturen, där kvinnorna, som man kanske kunde anta är maktlösa, spelar en väsentlig roll som pådrivare i de groteska vendettor med ofantlig blodspillan som kan fortgå i decennier. De kommunala församlingarna är ofta genomkorrumperade, och centralmakten upplöser dem regelbundet, till synes utan resultat. Och den kommunala egendomen stjäls lika regelbundet, till och med sjukhus plundras på sina tillgångar av den organiserade brottsligheten.

Om allt detta berättas med ackuratess och insikt, kombinerat med historiska utflykter och personliga besök, liksom av nedslag i litteraturen. Kalabrien är fortfarande en sorts förmodern kultur, vilket i synnerhet visar sig i bergskedjan Aspromontes isolerade byar och i den gigantiska kulten av ”madonnan i berget” och andra religiösa manifestationer, som tycks vara oförändrade sedan århundraden eller ännu längre tillbaka. Mytiska föreställningar om blodsband och vikten av att hämnas dem som spiller familjens blod är ännu avgörande för människors föreställningsvärldar.

Hur länge skall detta fortgå? Lappalainen andas ingen optimism i sin lysande bok. Så länge både den brottsliga och civila kulturen är sammanlänkade och förtroendet för framförallt de statliga myndigheterna är lika med noll och fruktan är stor, lär föga förändras. Och så är det ju förstås detta med pengarna… Allt för många får erbjudande som de inte kan tacka nej till.