I september 1808 sålde Beethoven rättigheterna till ”Pastoralsymfonin”, Napoleon och tsar Aleksandr möttes i Erfurt, Döbeln krigade i Jutas och Samuel Taylor Coleridge erkände för första gången att han var beroende av opium.
September 1808 var månaden då Samuel Taylor Coleridge för första gången erkände att han var beroende av opium och önskade bli kvitt narkotikan, en strävan som resulterade i ett halvt liv av tragiska misslyckanden. Det var också den månad då Goethe bedrövades av nyheten om moderns död, då Beethoven sålde rättigheterna till ”Pastoralsymfonin”, då Napoleon och tsar Aleksandr sammanträffade i Erfurt och då Wordsworth diktade ”Convention at Cintra”. Och det var månaden då kriget mellan Sverige och Ryssland avgjordes genom drabbningarna vid Jutas och Oravais.
Om allt detta, och mycket mer, har den finlandssvenske idéhistorikern Nils Erik Forsgård skrivit en bok som kan beskrivas som en liten pärla, eller rättare sagt ett band av små facklitterära pärlor bredvid varandra. September 1808 är inte, vilket jag spontant trodde när jag först höll boken i min hand, en berättelse om finska kriget. Snarare utgör bataljerna i Österbotten det blodiga nav kring vilket alla andra kapitel på ett eller annat sätt kretsar, utan att associationerna därmed känns långsökta eller tvungna.
Kriget mellan Sverige och Ryssland skildras ur flera synvinklar. Här finns ögonblicksbilder ur brev från generaler och andra militärer, men också inträngande skildringar av de förfärliga rödsotsepidemier (dysenteri) som följde i krigets spår. Var femte lantvärnssoldat, av 30000 utskrivna, dog i farsoter. Enbart i Nykarleby steg dödligheten med 400 procent åren 1808–1809.
Forsgård djupanalyserar även enskilda incidenter, till exempel Döbelns sägenomspunna agerande vid Jutas och Runebergs berömda dikt om slaget (”ett skickligt sammelsurium av historiska fakta och av poetisk licens”).
Likväl är det de europeiska utblickarna som får boken att lyfta i och med att eländet i Österbotten avtecknar sig mot en bred kulturhistorisk fond.
Här finner vi exempelvis Caspar David Friedrich, den tyske romantiske målaren som sett dagens ljus i Greifswald i Svenska Pommern och ägnade Gustav IV Adolf en strålande hyllning i det mästerverk som senare skulle döpas till ”Tetschenaltaret”. Meningen var att kungen skulle erhålla målningen i patriotisk tribut som tack för att han i denna mörka tid hade modet att stå upp mot den av konstnären djupt hatade Napoleon.
Här finns också von Clausewitz, som satt och skrev om preussiska militärreformer och behovet av en ny manlig ande vid sitt skrivbord borta i Königsberg. Här finns en exposé över den olyckliga Anna Bärlunds öde – blev hon sparkad till döds eller råkade hon bara halka? – i skuggan av finska kriget.
Här finns en översikt över vad köpenhamnarna kunde läsa i tidningen om sina ryska alliansbröders med- och motgångar i striderna mot den lede svensken. Och så vidare, från den ena europeiska scenen till den andra.
En enda månad belyses således ur de mest skilda synvinklar, utan att läsaren mister greppet om den österbottniska huvudberättelsen. Den narrativa effekten är närmast kaleidoskopisk, och närvarokänslan blir successivt alltmer påtaglig. När man kommit till slutet av boken är det nästan som om tiden stått stilla och det fortfarande är september 1808. Lägg därtill att boken är ovanligt välförsedd med noter samt en jämförelsevis omfattande käll- och litteraturförteckning – Forsgård har respekt för sina läsare. Allt som allt är detta en bok som jag inte kan annat än bli glad av. Nils Erik Forsgårds ”September 1808” är en monografi som fyller både högt ställda akademiska krav och allmänna förväntningar på hög läsbarhet.
Detta är lärd grundforskning och lättläst populärhistoria i en och samma volym. Att ta del av Forsgårds små men skickligt komponerade kapitel är en intellektuell njutning, låt vara i det lilla formatet. Enda felet är egentligen att vi som läsare blir mer eller mindre dömda att mentalt ropa efter ännu fler kapitel.
