Stig Claesson, Slas, föddes 1928 i Stockholm. Som författare har han bland annat fått Svenska Dagbladets litteraturpris (1968) och De Nios pris (1970).
I nådens år 1968, när de historiska händelserna mullrade vid horisonten som kambrosiluriska åskväder, utkom den snart nog berömda romanen ”Vem älskar Yngve Frej” av den då 40-årige författaren Stig Claesson. En modern klassiker, som gjuten i eldfast vemod. Den börjar så här: ”Mannen som hade gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan.”
Det har alltid vandrats mycket i Stig Claessons böcker. Ständigt är hans hjältar på väg någonstans, till fots, ofta till krogen, eller därifrån, men sällan utan mål. De promenerar inte, och flanörer är det knappast fråga om. Det ovanliga verbet bengå tycks mig passa bäst.
Och vad beträffar Claessons nya roman God natt, fröken Ann, som ger intryck av att vara den sista han tänker skriva, tycks mig ingen litteraturhistorisk förtöjning tryggare än just ”Vem älskar Yngve Frej”, ty också denna berättelse handlar om en man som har gjort sitt.
Den snart 80-årige författaren, amatörboxaren och charmören John Andersson får en dag på ett varuhus i centrala Stockholm syn på sin spegelbild – en obekant man, inte olik en gammal sprucken sko. Däremot känner han igen Bengt Persson, en hälften så gammal kollega, som dyker upp där på herravdelningen och knackar honom på axeln.
De slår följe genom staden. Bengår i höstmörker till Södermalm, och talar om tidens flykt. Författaren erinrar sig den gången i ungdomen, det måste ha varit 1950, då han hejdades på gatan av Evert Taube som ville ha sällskap till Freden eftersom han samma dag hade uppnått ”den otroliga jävla åldern av sextio år”.
Ja, så är det. Denna bok speglar åldrandet. Dess berättare, som är lite lomhörd och snart slut i knäna, har länge bott i en skog, i sällskap med ingen utom sorgen efter den kvinna som dog, fast nu är han åter på Söder. Tillfälligt, kanske. Något måste sägas. Ett farväl.
”God natt, fröken Ann” kan som titel tolkas hit och dit, men uttrycket kommer från en boxningsklubb i USA. Att uppmana någon att säga god natt till fröken Ann är bara ett hovsamt sätt att be honom lägga handskarna på hyllan för gott, buga mot lokalen och gå. Vilket aldrig är lätt. Ett eko från ”Vem älskar Yngve Frej” ringer i bakgrunden: ”Men om en man en morgon reser sig ur sin säng och vet med sig att han har gjort sitt, så är det möjligt att det känns tillfredsställande. Att meddela världen att det verkligen förhåller sig så kanhända känns svårt eller bittert.”
Är detta Claessons litterära sorti? Det verkar onekligen så. ”Jag är nu en källa som sinat”, skriver han på ett ställe, och på ett annat lägger han orden i Naima Wifstrands mun: ”Hon och jag gjorde ett jobb en gång tillsammans och satt stilla och lugnt på en bänk i Humlegården, tror jag, då en dam lika gammal som Naima smög sig fram och sa: Tack, Naima, för Glada Änkan. Naima reste sig upp och skrek: Det var för helvete femtio år sen!”
Därmed också sagt att ”God natt, fröken Ann” är ett avsked med stil. Andersson talar till Persson om alla möjliga tråkigheter, från åldringsvård och rockmusik till den besvärande svårigheten att i hans ålder locka med sig flickor hem från ölhallen Pelikan, men lyckas ändå hålla bitterheten kort, och humöret uppe, med välfunna referenser till Almqvist, Bob Hope och Ordspråksboken. Det senare väl mest för att hedra sin mor, som alltid. Själv är han en oförbätterlig syndare, dock förlåten – inte för att han står i sista ronden, utan för att han lyckas le i bedrövelsens mörker.
”Jag känner mig som den lilla killen som för första gången varit i en kyrka och som tillfrågades vad han tyckte. Han sa att det enda han tyckte var lite egendomligt var, att där mitt fram hängde Tarzan på ett plus.”
Den gamle skomakaren i genombrottsromanen gick vägen fram – för snart 40 år sen! För helvete! Jag vet, och ber om ursäkt. Det är inte för den boken jag tackar, utan för ett makalöst författarskap. ”Mannen som gjort sitt är nu framme vid sin brevlåda och han fäster med fyra häftstift en lapp på den större lådan: MOTTAGER EJ MERA ARBETE.
I och med detta äger en trakt på sju mils omkrets ingen skomakare mer.”
