”Mitt första är djupt, mitt andra är högt; mitt hela är varken djupt eller högt.” Så lyder en charadgåta, vars svar är ”Sjöberg”. Det var skalden Leopold som skrev den, om sin vän och kollega Nils Lorents Sjöberg, men den kan tillämpas även på hans nutida namne. För även om Fredrik Sjöberg alls inte bör kallas ytlig, så är djup också helt fel ord. Den halvt självbiografiska essätrilogi han nu avslutar rör sig snarare i sidled, i långa kringgående krumbukter. Hög är väl Sjöberg inte heller, om än ibland mer än salongsberusad av sin samlarlusta.
Man måste alltså svara ”mittemellan”, men mycket till genrebeteckning är det inte. (”Genre”, av latinets genus, släkte.) Biblioteken, vars katalogiseringssystem är mer problematiskt än det linneanska, har ingen mittemellanhylla. Skall böckerna då stå under skönlitteratur eller försmäkta i exempelvis entomologihyllan? Ställda inför en sådan freak of culture verkar man i de flesta fall ha valt den enklaste lösningen: att inte köpa in dem alls.
Vilket är synd. För oavsett var i den litterära taxonomin hybriden Sjöberg hör hemma, så är han en synnerligen underhållande författare och ovanligt fin stilist: en som både kan ta i med breda penseldrag likt en Strindberg inför havet och vara just så noggrann med detaljer som man kan vänta sig av en flugsamlare. Strindberg och flugor är också stående ämnen hos honom. Två former av vansinne, på något vis sammanhängande.
Så även i den nya boken, ”Russinkungen”, som annars nominellt handlar om svenskamerikanen Gustaf Eisen (1847–1940). Ni vet, daggmasksforskaren, glaspärlearkeologen och russinodlaren som var Strindbergs mentor. Nationalparkspionjären och konsthistorikern som räddade sequoiaträden och ansåg sig ha funnit den heliga Graal. Eller, ja, läs boken så vet ni.
Den som läst Sjöbergs tour de force ”Flugfällan” eller uppföljaren ”Flyktkonsten” kommer i alla fall att känna igen sig i mer än flugorna, detta ack så allmängiltiga ämne. Den märklige René Malaise och akvarellmålaren Gunnar Widforss dyker upp igen, liksom ytterligare några fall av optimistiskt konstsamlande. ”Russinkungen” är lika rolig som föregångarna, men genom trilogin som helhet kan man kanske urskilja en förskjutning: från Sjöberg som uppsluppen raconteur till Sjöberg som existentiell biograf, dröjande vid frågan: ”Varför håller man på? Vad är det för en längtan som driver?”
Författaren förefaller ha ett outtömligt förråd av anekdoter om såväl Eisen som sig själv att ösa ur. Detta kan man avundas honom, men vad jag avundas honom mest är sättet att hantera det: dels förmågan att utifrån denna mångfald skapa en genomkomponerad helhet, dels förmågan att inte säga för mycket. Efter att ha fyllt sin visthusbod med fantastiska fakta, motstår Sjöberg frestelsen att proppa i läsaren allihop (jag vet att jag hade gjort det…).
Istället presenterar han väl valda godbitar och retar ytterligare läsarens aptit genom antydningar om att andra minst lika goda bitar av olika skäl nog måste förbli hemliga.
Den vane läsaren börjar förvisso känna igen berättarknepen, men det gör dem inte mycket mindre effektiva. Man känner också igen vissa käpphästar – miljöfrågorna, den moderna konstens bankrutt – som Sjöberg gör sitt bästa för att hålla inlåsta i stallet. Mot slutet av ”Russinkungen” kan han inte avhålla sig från att predika en aning, vilket utgör en smärre skönhetsfläck, inte för budskapets skull, men för tonfallets. Med betoning på smärre. Låt oss säga att flugan i soppan finns där för proteininnehållets skull.
Förresten har han slutat att samla på flugor, Sjöberg. Läs hela den rafflande historien i ”Russinkungen”.
Malte Persson är författare och kritiker i Expressen.
