Viggo Cavling kan binda samman ord till begripliga meningar. Han kan binda samman meningarna till text med början, mitten och slut. Han har dessutom en idé, att skriva om män som har makt, eller som tillkämpar sig illusorisk makt. Det borde placera honom i främre ledet av svenska författare till kriminalromaner och thrillrar. I enskildheter är Viggo Cavlings debutbok ”Rörmokaren” också ganska bra. Han skriver effektiv dialog, både tempo- och temperamentsfylld.

När Viggo Cavling beskriver den säregna vänskapen på internatskolan i Sigtuna mellan en socialdemokratisk diplomatson och en skånsk ädling, påminns jag om Gunnars och ”Tordyvelns” vänskap i Singleton-böckerna. Viggo Cavling ger också ett tänkvärt bidrag till den samtida spänningsromanens samhällskritik, när han tecknar en sosseadel som ett närmast parallellt fenomen till den traditionella adeln.

Men det räcker inte. Den unge diplomatsonen Mårten växer upp till rörelsens främsta ”rörmokare” efter Ebbe Carlsson. Hans uppgift är att täta till läckor och att lägga in nya rör för information och, oftare, desinformation. I romanens början griper han in för att stoppa en fotograf som tagit komprometterande bilder på en otrogen minister. Av misstag dödar han fotografen, och Mårtens gode vän, DN-journalisten Adam, ger sig ut att söka sanningen om den döde fotografen. Under tiden förbereder Mårten tillsammans med sin andre vän från Sigtuna, ädlingen och aktiemäklaren Gabriel, ett insiderklipp som skall säkra bådas framtid.

Det är tre män med makt. Men Viggo Cavling skriver också om fotbollsvåldet och om huliganer som försöker erövra sin makt genom fruktan.

Det är ramen för skeendet, och på det hela taget begår Viggo Cavling samma misstag som många andra svenska thriller- och deckarförfattare: han förväxlar samhällskritik med skvaller. Han fyller boken med skvaller om människor i media- och den politiska sfären.

Men kritiken är självbekräftande. Politiken är full av hycklare och karriärister, mediavärlden av lögnare och karriärister, mäklarvärlden av bondfångare och karriärister. Och mördaren Mårten rör sig likt en medeltida pícaro mellan världarna, men utan pikareskhjältens lekfulla förmåga att blottlägga sprickorna i muren.

Viggo Cavling skriver om en sjaskig skandalfotograf, men hans kritik rör sig på samma nivå som fotografens bilder. Hans bok blir sensationalistisk. Det är synd eftersom där finns inslag som pekar i annan riktning.