Förlaget Modernistas serie ”Moderna klassiker” utgör ett utmärkt komplement till Atlantis klassikerserie. Hos Atlantis förekommer sådana som Hjalmar Bergman, Thomas Thorild och Elin Wägner, medan man hos Modernista kan återupptäcka mer sentida författare som Lars Gyllensten, Ulla Isaksson och PC Jersild.
Per Gunnar Evanders Det sista äventyret är den senaste boken i Modernistas serie. Det är inte utan oro jag tar del av en av mina favoritböcker från 70-talet som nu utnämnts till en modern klassiker; ska den hålla för detta förpliktande epitet?
Romanen, som också filmatiserats, är en sällsam typ av bildningsroman. Egentligen får man följa en ung man som misslyckas med det mesta, arbete, militärtjänst, kärlekar, innan han får ett psykiskt sammanbrott och tas in på ett mentalsjukhus.
Jimmys bildningsväg handlar egentligen, som så ofta i Evanders 70-talsromaner, om att förstå och erkänna de känslor han bär på, som han under en lång period har somatiserat. Han hyser som exempel en stor vrede mot modern som mer eller mindre specialiserat sig på att ge honom skuldkänslor. Denna vrede, som också är en sorg över en förlorad barndom, yttrar sig i en sorts svårbemästrad ”isbildning” i halsen och inbillade fiskar som angriper hans ögon. Beskrivet på det här sättet verkar det kanske inte särskilt märkvärdigt, men Per Gunnar Evander har en sällsam förmåga att på en mycket välavvägd prosa (ibland nästan ålderdomlig sådan, som Cecilia Davidsson skriver i sitt utmärkta förord) skildra psykologiska processer.
Vi får följa en ung man som på alla tänkbara sätt sviker sin omgivning och bryts ner till ensamhet och isolering, fångad i en ond spiral av psykosomatiska symptom. Han grips av en så oresonlig skräck för att bli blind – han har drömt om fiskar som tränger ut hans ögonglober, och så småningom börjar han uppleva dem också i vaket tillstånd – att han en natt bryter sig in hos en optiker för att skaffa starkare glasögon, men istället för att tillgripa sådana går han bärsärkargång i butiken. Det är i det sammanhanget han tas in på ett mentalsjukhus.
Skickligt följer Evander Jimmys alla förnekanden på sjukhuset. Hans mor är inte bättre. Hon verkar helt oförmögen att förstå Jimmys behov av sakkunnig hjälp. Vid något tillfälle säger hon: ”Förresten så kanske det bara är nån gammal förkylning.” Moderns infama sätt att värja sig mot sonen som psykologisk varelse har av allt att döma varit signifikativ för deras förhållande genom åren.
En läkare på sjukhuset – doktor Davidsson, som Jimmy kallar Alec eftersom han påminner om den namnkunnige engelske skådespelaren Alec Guinness – kommer så småningom att hjälpa Jimmy tillbaka till en dräglig tillvaro. Som läsare får vi ynnesten att delta i hela denna långa, svåra process med två steg fram och ett tillbaka. Man måste påminna sig att mentalvården på den tiden, åtminstone de mest radikala delarna av den, var sunt skeptiska mot övermedicinering och såg samtalet som en klart farbar väg.
