Vid ett blindtest hade jag garanterat gått bet på strofer som ”allt guld på din hand är jag” (ur dikten ”min kärlek”) eller ”de våta bladen drömmer / sig in i ett främmande år” (”höst”). Men så är det här också exempel på dikt-rader som är skrivna av en blott 20-årig Elfriede Jelinek, några år innan prosadebuten med ”wir sind lockvögel, baby!”.
Vid närmare påseende är inte heller de här citerade utdragen, dessa centrallyriskt genomsyrade verser, representativa för de 30 dikter som utgör den lilla samlingsvolymen ”Under morgonens bila”, som nu kommit ut i Sofia Stenströms tolkning. Dikterna är från åren 1966–68 och är tagna från samlingsvolymen ”Ende”, som i sin tur inbegriper Jelineks enda originalsamling och tillika debut, ”Lisas Schatten” (Lisas skuggor).
För den som är bekant med Jelineks biografi står dikternas ömsom maskerat lyriska, ömsom drastiska karaktär i tydlig paritet med de kriser, panikattacker och därpå följande isolation som drabbade henne under de här åren, trots ivrig uppbackning från framför allt poeten Ernst Jandl. Huvudmotiven cirkulerar ofta runt sexuella associationer och surrealistiska kroppsmetaforer, men här finns också djärva referenser till storheter som Rimbaud (”du sover / i den djupa / skåran / brant”) och Paul Klee (”månen plockar jag / som dödskulan / ur ägget”). Dikterna pendlar så mellan tillgivenhet och uppror, mellan humor och äckel, men tillåter sig också att leka med – och bryta mot – den klassiska lyrikens emblem.
Sofia Stenströms tolkningar är överlag stil- och tonsäkra, även om Jelineks ordlekar och anspelningar ibland ställt till det (vilket Stenström också påpekar i sitt förord). Men jag har bara upptäckt en passage i samlingen som förlorar en finurlig poäng i Stenströms svenska version: en strof ur den inledande dikten ”kyssen”, där det bland annat står att det ”klänger guld”. Ett av tyskans ord för ”klänga” är ”klimmen”, vilket med rätt böjning i dikten (om än med fuskstavning) blir ”klimt”, som alltså hänsyftar på konstnären bakom den berömda målningen ”Kyssen”. Men av de två enda alternativen, att antingen förbigå den alluderande finessen eller att helt sonika skippa dikten, har Stenström ändå gjort det enda rimliga valet.
Överlag känns urvalet i samlingen både rimligt och lyckat, om än en smula tunt, också med hänsyn till att Jelineks lyriska produktion knappast är signifikativ för hennes författarskap i stort och faktiskt begränsar sig till de här få ungdomsåren. Vilket i sig är synd, ty hon har en naturlig relation till orden och dess poetiskt spridningskraftiga yttringar. Eller vad sägs om följande sentens ur dikten ”vinter”, en mycket jelineksk variant av medeltidens höviska diktning: ”fagraste mö / lägg ditt aftonnylle / i lut / för att blekas”.
