Niklas Orrenius bok om Sverigedemokraterna, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza”, som ges ut i pocketformat direkt, har föregåtts av ryktet att den avdemoniserar partiets medlemmar. Bokens titel bär onekligen syn för sådan sägen, men det är likväl en missvisande beskrivning. Visst framstår den ordinäre sverigedemokraten som högst vardaglig, men vad hade ni väntat er, för att parasitera på Leonard Cohens dikt om Eichmann: Bockfot och horn?

Boken innehåller närmare tjugo reportage som Orrenius skrivit för Sydsvenskan. På åtminstone två punkter utmanar han den gängse rapporteringen om Sverigedemokraterna. Han kritiserar handfallenheten inför partiet, de återkommande samtalen på redaktionerna om hur Sverigedemokraterna skall behandlas. Han ger ett enkelt svar: Skriv om dem som om vilket parti som helst. Han utmanar även den ensidiga inriktningen på partiets invandringspolitik. Den riskerar att skymma den omvälvning av samhället som partiet vill genomföra.

Själva framställer sig Sverige-demokraterna som de egentliga förvaltarna av folkhemmets ideal. Men i själva verket vill de förvandla landet till något det aldrig varit, en isolerad och radikalnationalistisk enklav i världssamfundet.

Boken vinner på Niklas Orrenius icke-sensationalistiska skrivsätt. Han framhäver normaliteten i partiarbetet. Så blir abnormaliteten i partiets ideal och karaktär tydligare. Genom att skriva om partiet på samma sätt som man skriver om andra partier, visar man att Sverigedemokraterna inte är som andra partier.

Det har sina rötter i aktionsgruppen Bevara Sverige svenskt. Dess första ordförande var nazist. En av partiets första kommunfullmäktigeledamöter, en ung kvinna i Höör, var också medlem i Nationalsocialistisk front. Ännu för tio år sedan ville partiet förbjuda utomeuropeiska adoptioner och införa dödsstraff i Sverige.

Allt detta har kretsen kring partiledaren Jimmie Åkesson försökt sudda ut. Flera uttalade rasister har uteslutits, och dagens sverigedemokrater har ersatt uniformer och marschkängor med kostym och slips. De vill inte heller tala om gamla tider. I stort har medierna tillmötesgått deras önskemål.

Det är annars helt rimligt att diskutera partiets förflutna. Dagens ledare gick med i ett parti där gamla nazister var med, ett parti som ville införa dödsstraff och som måste poängtera att medlemmarna inte skulle klä sig i uniform. Varför sökte de sig till ett sådant parti, om de är pålitliga demokrater?

Lars Ohly kritiseras för att han grät över Berlinmurens fall för drygt tjugo år sedan; det var inte glädjetårar. Många är med rätta skeptiska mot Vänsterpartiets demokratiska trovärdighet, trots att partiets demokratiseringsprocess och uppgörelse med det förflutna pågått i närmare 45 år. Varför ska vi tro att ett parti som grundades av rasister och leddes av nazister har blivit snövita demokrater på tio år?

Med sitt icke-sensationalistiska skrivsätt och sina kunskaper understryker Niklas Orrenius hur nödvändigt det är att ställa de kritiska frågorna.

De borde också ställts mer ihärdigt när det uppdagades att flera ledande sverigedemokrater häromåret skrålade vit makt- låtar på Finlandsbåten. De försvarade sig med att de även sjungit progglåtar. Det är ömkligt. Det gör väl inget att jag våldtog min svägerska, jag misshandlade även min bror.