Jag börjar läsningen av Mona Sahlins nya bok med välvilja och i hopp om att få besked om vad dagens socialdemokrati vill, men dessvärre blir jag ganska snart missmodig. Sahlin går på som ett valmanifest och räknar upp allt som den sittande regeringen misslyckats med och det får man kanske stå ut med. Det är ju trots allt oppositionens uppgift att vara en påle i köttet på regeringen. Men något saknas i hennes politiska tänkande och även i hennes budskap som det är svårt att sätta fingret på.
De flesta väljare har säkert vant sig vid att politiker alltid går till val på önskelistor som överträffar allt de rimligen kan genomföra. Det gör också Sahlin, och det är inte mycket att orda om. Det gör också hennes motståndare och det är väljarnas uppgift att sålla möjligt från omöjligt. Nej, det är något annat som stör i Sahlins sätt att argumentera.
Efter avslutad läsning slår det mig att problemet med Mona Sahlin är att hon i politiken inte ser några problem. Allt kan lösas med en smart fix och anledningen till att alla problem inte löses är ovilja, lathet, ignorans eller i värsta fall arrogans.
Men politik är allt annat än oproblematisk. Politiken brukar karaktäriseras som det möjligas konst, men är kanske snarast vanmaktens konst. Intressen kolliderar ständigt, yttre hinder reser sig som ogenomträngliga vallar och orienteringspunkterna försvinner i en dimma av händelser som inte tycks äga något sammanhang.
Men inte för Mona Sahlin, för henne är politik ”att välja” och det kan man ju säga. Men för socialdemokratins partiledare och statsministerkandidat borde det vara att säga hur vi skall välja och varför. Här blir emellertid Sahlin svaret skyldig och det blir hon helt enkelt därför att hon i politiken inte ser några problem, och gör man inte det är alla val enkla. Valsituationer blir svåra och ibland omöjliga därför att starka värden står mot varandra, ideal och intressen krockar och för de flesta människor är det svårt att reda ut de labyrintiska konflikterna. Då är det inte lätt att lita på en guide som inte ens har sett problemen och konflikterna – åtminstone har jag svårt att känna tillit till ett budskap som är spunnet på enbart drömmar och önskningar.
Politiken är i första hand varken en fråga om ”att vilja” som Olof Palme uttryckte det eller ”att välja” som Sahlin säger. Politik är i allt väsentligt en fråga om att förhålla sig till en värld av yttre omständigheter vars makt över våra liv och öden är större än både viljan och valets makt. Vi måste för att kunna få framgång i politiken förstå att våra egna möjligheter är begränsade, att förändringsmöjligheterna alltid är beskurna av krafter bortom vår vilja och våra önskningar och att de möjligheter som ändå yppar sig är sällsynta och måste gripas i flykten och genomföras med stort mod när de väl uppstår. Politik är sannerligen inte bara en fråga om smartness.
