Idrottsmäns och -kvinnors så kallade självbiografier är en något egendomlig genre, eftersom de såvitt jag vet aldrig är skrivna av biografiföremålen själva. De är, som det heter, spökskrivna, ofta av rutinerade journalister. I Sverige har det givits ut en lång rad sådana böcker, om till exempel Nacka Skoglund, Gunnar Gren, Nils Liedholm, Sven Tumba, om jag nu minns dem rätt. Alla är de lika till förväxling och förblandning, sövande enahanda. Ändå läste jag flera som barn. Smaken förändras uppenbarligen.

Den självbiografi som den rätt välbekante fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic – i folkmun alltid bara Zlatan – nu ger ut, ”Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia”, skriven av den erfarne journalisten David Lagercrantz, utgör inget undantag. Boken följer genrens alla mönster – det är framgångssagan som alla drömmer om, den lille gossen som tar sig fram från enkla och/eller problematiska förhållanden och blir en av de stora, även om Zlatan inte, som man tycks tro i Sverige, är bäst i världen, men bra och intressant nog alltså för att bli föremål för en (alltför) lång text om drömmarna som blir sanna. Det är gott om intriger och maktspel, men här görs inga som helst försök att problematisera idrottens och fotbollens värld, eller dess hänsynslösa kommersialism. Mediepådraget har hur som helst varit minst sagt omfattande, med alla dessa ”exklusiva” intervjuer i varenda tidning av någon betydelse. Som i fallet med skandalboken om kungen undrar jag om man som idog tidningsläsare verkligen behöver läsa boken, eftersom den redan på utgivningsdagen var totalt uttröskad.

Men det är inte ointressant, eftersom boken berättar om ett helt annat Sverige än det som skildrades i de gamla legendarernas berättelser om sina liv. Här rör det sig om ett annat land än det till synes trygga 50-talet. Ett land med nya och stora sociala problem, med lika problematiska invandrarstadsdelar, som Zlatans Rosengård i Malmö, etniska motsättningar och kriminalitet. Zlatan, som är född i Sverige, är son till invandrare från det forna Jugoslavien, växer upp i en splittrad familj med ekonomiska svårigheter, där pappan som han kommer att bo hos ibland inte har mat att ställa på bordet. Han är sturig och stökig och har problem med auktoriteterna i skola och samhälle, som sällan betraktar honom med blida ögon. Det kunde ha gått åt pipan. Men han har något som är sällsynt bland de stökiga: en enorm bolltalang (även om jag nog inte tycker att han, som antytts, är så bra som det sägs i Sverige). Och den talangen tas till vara av honom och av ledarna i Malmö FF.

Jag minns en match mot Djurgården på Stockholms Stadion, just när han höll på att slå igenom. Det var för oss blåränder en plåga att se hur han snurrade upp Dif:s förvirrade försvar. Sedan dess har det som vi vet gått på räls.

Dock har det funnits gott om konflikter med proffsklubbarnas mer eller mindre auktoritära tränare och ledare. Zlatan är uppenbarligen inte heller i vuxen ålder alltid lätt att tas med i sin kaxiga stil och med sitt inte obetydliga ego. Fast det tycks ha löst sig och nu firar han allt som oftast triumfer i Milan.

Vi får följa hela vägen från start till mål, så att säga, vi får veta det mesta om familjeliv, kärlek, intriger, maktspel och fullt ös på planen. Världsfotbollens stora och våra mindre inhemska stora passerar revy i en sådan omfattning att man som läsare emellanåt blir rätt matt. Läser man med en viss urskillning blir det trots alla brister en intressant bild av förändringarna i det svenska samhället och av idrottens lika förändrade värld. Det är sannerligen inte som på Nackas tid, när han värvades till Hammarby, eller om det nu var AIK, för en liten slant som han gav till mamma. Och fick en snygg kostym därtill. Zlatan kan skräddarsy sina hos Milanos exklusivaste skräddare.

Se det var en riktig saga!