Om du möter ett spöke och vill få det att säga något, måste du själv först tilltala det, annars står det bara där och glor innan det försvinner genom väggen. Allra klokast är kanske att rusa på med ett djärvt ”Hallå där!”, varvid den objudne brukar avslöja sig som ett så kallat falskt spöke.
Dessa goda råd får man i Herrgårdsspöken, en lättsam kulturhistorisk exposé över föreställningar om hemska gengångare, författad av den unge historikern Peter Ullgren, som själv inte tror på spöken men ändå är rädd för dem och rentav påstår sig ha skrivit boken för att bota sin mörkrädsla.

Det är en sorgfällig besvärjelse han företagit. Med hjälp av brev och dagböcker, folkminnesuppteckningar, berättelser i film och litteratur, kvälls- och veckopress, reder författaren ut uppkomsten och traderandet av en stor mängd sägner och sagor om fridsstörare på slott, gods och herrgårdar från 1600-talet till våra dagar.
Framställningen är språkligt ojämn och blir omsider ganska enformig med sina uppräkningar av likartade fall, men fungerar nog bra som referensvolym till vårt lands mest spridda spökhistorier.
Den moderna spökhistorien började med den gotiska romanen. Horace Walpoles ”The Castle of Otranto” från 1764 anses ha varit normgivande. Det är också från denna tid man förlägger berättelser om gengångare till adliga och kungliga residens, och gärna till ett disigt förflutet. Först under 1800-talet flyttade spökena undan för undan in också i borgerliga miljöer.

Att just spökande slottsfruar och godsherrar förekommit så ofta är inte svårt att förstå. Sällan sedda, med exklusiva vanor och närmast oinskränkt makt kunde de redan under sin levnad framstå som smått övernaturliga. Spökhistorierna gav för det enkla folket gestalt och mening åt det oförklarliga i den egna förnedringen, spökets eviga kretsgång kunde framstå som ett rättvist straff. Samtidigt bidrog historierna till att vidmakthålla en atmosfär av mystisk ointaglighet runt sociala hierarkier, och tjänade på så vis alltså även de härskande klasserna. Till detta bidrog förstås också slottens och godsens ofta svåröverblickbara och fantasieggande inre, med lönndörrar och prång, spiraltrappor och knarrande golv, stora porträtt och speglar.

Ullgren inventerar kusligheter från en försvarlig mängd herresäten, men några återkommer han till flera gånger. Löfstad i Östergötland, till exempel, där Sophie von Fersen stundom har visat sig som Vita frun. Orsaken skall vara att hon sörjde sin av pöbeln mördade bror Axel så djupt att hon inte fick frid ens i döden.
Eriksberg i Södermanland är också svårt hemsökt, ty där spökar Pintorpafrun, Beata von Yxkull (1618–1667), änka efter Erik Gyllenstierna, eftersom hon som levande lär ha varit ovanligt nedrig mot sina underlydande.
Här har vi för övrigt två typiska slags historier om människor som efter sin död måste hasa genom salonger och jämra sig, föra oväsen på vindar eller dra täcket av sovande: den ena därför att hon varit elak, den andra därför att hon utsatts för oförrätter eller varit olycklig.

Ullgren finner dessutom fog för att dela in spökena i olika kategorier – sängbesökare, dödsvarslare, blodfläckslämnare, och så vidare – men man slås ändå av hur stereotypa de är, hur likartade historierna ter sig.
Men ”Herrgårdsspöken” innehåller även roande skrönor. Ta den om den illasinnade majoren i småländska Lammhult, som började spöka redan på sin begravning. I livet hade han varit allbekant hård mot bönderna, och en gång kom länsman dit med en stämning. Majoren tvingade honom då att käka upp stämningen. Sen fick han en sup att skölja ned den med. Det är den sortens beteende som meriterar till evig osalighet.